MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Redan när vi lyfte varnade piloten för att resan idag skulle ta längre tid i anspråk än vad som är brukligt. Singapore till Rom är i normala fall drygt 11 timmar i luften, men idag skulle det kunna komma att bli 13 timmar, då motvinden var extra stark. Även världens mest sålda långdistansplan - Boeing B777-200ER - har problem att klara den tiden i luften, med lite reserver kvar i tanken ifall problem uppstår. "Antagligen" skulle vi få göra ett kort stopp i Istanbul meddelades det, för att fylla på i dunken lite, så vi skulle klara oss hem till den Eviga Staden i mitten på Stövelns land.

 

Turligt nog fick vi senare en mer direkt rutt och vinden mojnade lite så vi klarade oss inom Säkerhetsmarginalerna och slapp en extra tankning. Väl hemma möts jag av nyinstallerade jordbävningsvarnare - ett system som visst skall mäta hur mycket fastigheten rör sig nästa gång det skakar till. Det sägs ibland att allt är så komplicerat och tar sådan tid i Italien - men alltsom oftast tycker jag det pinnar på förvånande snabbt.

 

 

 

Att vara tolerant i vår värld har kommit att bli allt svårare. Den klassiska religionen har tappat alltmer av sin kraft och världen har blivit allt mer sekulariserad. Den nya tidens religionen är istället varumärken eller fanatiska åsikter. De i mitten på skalan bryr sig inte nämnvärt - medan de som befinner sig på någon sida av ytterligheterna blir den nya tidens profeter. Apple-nördar,  Genusvetare. Trädkramare. Fri-Uppfostran-Tänkare. Veganer. Träningsfreak. Alla vill på något sätt belysa ett samhällsproblem - men gör det med samma radikala övertygelse och metod som prästerna gjorde förr i tiden. Det skriks högt och brett, utan ens en liten ambition på att lyssna in övriga åsikter.

Jag har mina åsikter jag också. Jag tål inte Håkan Hellström exempelvis. Inte heller kan jag förstå hur man kan resa från Sverige till England för att titta på "Manchester United" spela fotboll och dessutom kalla det för en "pojkdröm". Den förstnämnda kan ju inte ens sjunga, och fotboll är väl världens tråkigaste sport att titta på, möjligtvis undantaget  att se vit färg torka på en vit vägg.

 

 

En bekant publicerade en bild på Old Trafford där Manchester United skulle spela fotboll för någon dag sedan. När jag såg den tänkte jag instiniktivt "Nä men fy vad tråkigt" och så gäspade jag. Två lag vars mål under matchen ofta är att inte göra något mål i överhuvudtaget, men istället att undvika att släppa in ett. Till det, en kall öl i kylan, och en i Europeiska mått mätt, riktigt tråkig stad. Tankarna går väldigt fort där i huvudet ibland när jag totalt sågar detta arrangemang och företeelse. Den enda solen som eventuellt finns i sikte där över Manchester är väl Zlatan, men sannolikt är det en molnig dag - det går ju inte så bra för United denna säsongen.

Men så inser jag att jag aldrig ens varit på Old Trafford. Jag är inte intresserad av fotboll förvisso - och den där drömmen att se Manchester spela boll har aldrig delats av mig. Vi har alla olika drömmar. Jag är bevisligen intolerant själv. Vad jag istället borde tänka är hur glad jag är för de som får uppleva sin dröm - hur roligt jag hoppas de får - och att jag själv kanske kan dela deras glädje någon dag. För om dessa goa medborgare gillar det - så gör jag det säkert också. Det borde egentligen vara en mycket mer rimlig "första tanke" än den som var min - att såga hela arrangemanget.

 

Om fotboll är en utmaning är nog Håkan Hellström i värsta korp-skiktet. En person som uppenbarligen delar in vår nation i två tydliga delar - man är för eller emot. 

Jag är emot.

Jag har aldrig förstått hans storhet - mannen kan ju inte ens sjunga i sin löjliga göteborgsdialekt och sjömanskostym. Jag har försökt att lyssna på honom nu på Youtube, men redan efter 20 sekunder stänger jag av eländet. Återigen är jag intolerant. Jag hade samma, nästan episka förundran över en annan artists framgång en gång i tiden, nämligen Lars Winnerbäck. Men så av en slump kom jag över en livekonsert på DVD med honom som bara växte hos mig när den spelades där hemma i bakgrunden.  Winnerbäcks låt "Faller" är kanske en av Sveriges bästa låtar någonsin, och jag känner mig väldigt fri och faktiskt lite stolt över hur jag ändrat åsikt om något jag var så bestämd inför innan. Jag borde ge Hellström samma chans intalar jag mig.

Jag tror att vi alla är intoleranta för det vi inte vet, och kanske heller inte vill veta om. Gekås är ett typexempel i mitt fall. Jag hatar att "köpa billigt" och sedan låtsas som om det är bra. Ofta fula kläder i nyanser av blått, rosa, och mattsvart. Typiska kinafärger - och plagg som känns begagnade redan som nya. Men så åker jag heller inte till detta fruktansvärda varuhus - kanske inte för vad det innehåller - utan vad det står för. Kvinnor i vita tights och kjol, köer, billig fika utan smak, husvagnar, och en reality-såpa om eländet som bara spär på mina fördomar och min intolerans. Det finns en gräns även i mitt intoleranta tänkande - Manchester United och Håkan Hellström i alla ära - men Ullared - där drar jag en gräns som jag inte ämnar gå över förrän djävulen drar i mig med näbbar och klor.

Vår värld går alltmer mot intolerans. Man tror på sin egna grej, och per definition blir man emot andra. Istället för att söka samförstånd, så blir man hetsk i debatten (likt jag ovanför). Från början var demokrati en tanke på att folket via majoritet skulle styra, men istället har det blivit tvärtom.  Minoriteter som är högljudda och intoleranta styr alltmer av vårt samhälle. Det är en farlig utveckling eftersom "Mannen där i mitten" (sång från Peter LeMarc) känner sig allt mindre delaktig i utvecklingen av världen. Och det är en hyggligt stor och homogen grupp.

 

 

Med den bakgrunden är det inte konstigt att Trump vann i USA och att SD snart kan vara största parti i Sverige. Det ironiska är att det är människor, som fram tills nu varit de mest toleranta, är de som röstar fram de politiker som intoleranta. Väljarna i mitten har inte tillhört något specifikt särintresse och har anpassat sig till vad andra besämt utan att göra något större väsen av sig. Nu har de fått nog, och vänder sig nu till bort från etablissimanget som ständigt försöker anpassa politiken efter de som hörs mest - de intoleranta på de olika kanterna av åsiktskorridoren.

Jag kan gå halvvägs och titta på Manchester United och lyssna på några låtar av Håkan Hellström. Det torde vara enkelt. Men att få en Vänsterpartist att klämma åt dem som utnyttjar bidrag, att få en Sosse att förstå att Facket ibland agerar likt maffian, eller en Moderat att förstå att skattesänkningar inte är lösningen på all världens problem - det verkar onekligen svårare. Om detta nu vore viktiga frågor för våra politiker förstås. De verkar istället syssla med Genus-plogning, vill att EU skall bestämma hur flyktingar skall hanteras istället för att bedriva en egen politik, och ändrar åsikter fortare än vingslagen från en fågel.

Min goda vän, Björn, påstår att han inte längre bryr sig om politiken. Istället gör han nog likt fiskaren på bilderna, lutar sig tillbaka och njuter av livet istället. Jag önskar att jag kunde ha den inställningen - för det vore så mycket enklare och behagligare. Men intoleransen växer överallt i vårt samhälle - och jag är en del i det. Vi måste bryta det - och jag ska försöka göra vad jag kan.

London Calling.