MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Han fick prata en stund innan jag försökte små-le, och med all tydlighet säga att det där med italienska, det var inget för mig, och skulle konversationen bli fruktsam så finge han nog byta språk till engelska. Lite förvånad blev han så när det italienskregistrerade åket innehöll en svensk - men när jag visade mitt accesskort till Lottomatica så gick det upp för honom att jag var en utlänning som arbetade i hans fantastiska land.

 

 

 

"Too fast" fick han ur sig, varpå jag nickade försiktigt instämmande. För så var det nog - de fina vägarna öppnar upp för en snabbare hemfart än vad den lagstadgade skylten förkunnar. Polismannen tyckte genast processen blev ansträngd - nu när jag trots allt bodde i Italien, hade en italiensk bil, men inte kunde språket.

 

Försiktigt tittar han på de 30 eurona jag lagt upp i mittkonsolen i bilen precis innan han kom fram till rutan, sedlar som vi under hela konversationen aldrig tittat på, rört, eller ens låtsas om att de fanns där. Med en koordinerad armövning kommer så hans arm in i bilen, och med en lång svepande rörelse så försvinner så mina två sedlar lika snabbt som Polismannen som snart kör vidare söderut i sin lilla Alfa Romeo.

 

 

För några veckor sedan var jag på väg hem från arbetet. Trafiken är stundtals intensiv och i vanlig romersk stil trängs man ordentligt för att få plats. Front och baksensorerna gör att pipljudet i bilen ljuder ständigt - allt eftersom fordon passerar väldigt tätt runtomkring. Allt från bilar, till motorcylar, till vespor, eller det absolut snabbaste och farligaste i den eviga staden - en gammal tant i en liten bucklig bil från landsbygden.

 

Jag hade precis tagit mig över floden och skulle så börja köra upp längs backen mot hemmet. Längst uppe på krönet finns ett trafikljus och uppförsbacken har två filer i min kör-riktning. Den vänstra där man måste svänga till vänster högst upp vid krönet, eller den högra där man måste köra rakt fram. Vänsterfilen fylls alltid upp direkt när lamporna där uppe slår om till rött, och i brist på plats så får man så fylla på i högerfilen, trots att man vill svänga till vänster där uppe vid backens slut.

 

Tricket att parkera åket i högerfilen är självklart inget jag kommit på själv, utan något jag lärt mig av alla medtrafikanter som har betydligt mer erfarenhet än jag i hur man trängs, precis lagom mycket och farligt, i trafiken i Rom. När jag och flera andra bilar så står där och väntar på att det ska bli grönt, så kommer givetvis bilar bakom som skall rakt fram, men nu är vi i vägen. Tutorna låter ljuda över staden - men ingen lyssnar - utan vi står lugnt och väntar på att vår gröna pil mot vänster skall lysa upp.

 

 

 

 

Så slutligen lyser det grönt, och alla börjar så röra på sig. Det blir trångt i korsningen högst uppe, då alla bilar skall tränga ihop sig och ta vänster. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag lyckas tränga bort en polisbil lite fint, och återigen så tänds de blåa lamporna med syftet att stoppa min framfart.

 

Denna gången hade jag inga kontanter i bilen, och polisen var av det finare slaget, de italienska Carabinieri, kända för sina lite tuffare metoder ändå sedan Mussolini tiden.

 

Återigen finner jag mig själv i att veva ner rutan, och försöker små-le när uniformen kommer fram. Konstapeln pratar så med en arg röst och vevar samtidigt lite lugnt med de italienska armarna. Som ett litet lamm sitter jag där och accepterar min skuld. När han pratat klart och tittar på mig, för att ge mig en chans att försvara mig, så tittar jag på honom och säger:

 

 

Polismannen skrattar till högt, tittar på sin kollega som står någon meter bort och röker, säger något på italienska, varpå kollegan börjar skratta han också. Polisen vänder sig återigen mot mig och pratar nu istället på perfekt engelska:

 

 

"Grazie", svarar jag och lägger till ett "Buonasera".

 

 

Med dagens bilder från ett färgstarkt och höstrikt Italien så är det så dags att lämna Europa. Imorgon väntar transport till Auckland i Nya Zeeland via Singapore. Det är i princip den längsta resan man kan göra på vår planet, nästan 2000 mil. Totalt blir det 22 timmar i flyget, och min del av den totala bränsleförbrukningen kommer bli ungefär 3.5 ton innan min Boeing B777-200LR landar på nordön i landet down-under. Det är tredje besöket till ett av världens bästa länder - och även om resan är lång så ser jag fram mot uppdraget.

 

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,