MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

 

Skolan var egentligen ganska enkel. Jag läste Natur och mitt resultat får jag säga låg helt i korrelation med min studieinsats, möjligtvis förutom en svenskalärare som jag kände var allt annat än kompetent och rättvis. När jag pluggade på inför proven gick det bra, när jag struntade i det gick det sämre. Just matematik var det enklaste eftersom det egenligen bara handlade om att lära sig ett fåtal regler, och sedan använda dem, ofta i kombination, på bästa sätt. När jag väl förstått hur enkelt allt var, så tappade jag intresset för skolan där runt årskurs 2 i gymnaiset. Om ämnet intresserade mig läste jag på, av intresse, inte för betyget. Och motsatt - när det var tråkigt struntade jag i det. Betyget blev allt mindre viktigt då jag hade förstått att jag kunde få maxbetyg i allt, om jag bara gav det den energin som erfodrades.

 

 

 

Om kvällarna arbetade jag ofta på tåget som kafévärd. Ni vet   när man rullar runt en sådan där liten vagn med överprissatta varor, men ibland ack så behövliga för resenärerna. Det långa passet, som ofta gick på helgerna, var tåg 320 mellan Kalmar och Borås med avgång 09.20, och den kortare kvällsturen, tåg 336, gick 17.20 mot Gnosjö och tillbaka. Tåget landade i Kalmar lagom för att hinna med 23.15 bussen hem till förorten, om jag inte cyklade förstås vilket jag ofta gjorde. Att tåget skulle vara i tid var en lika stor dröm då - som nu.

 

Att sälja varor på tåget var ibland ganska svårt - särskilt när tåget var fullt och försenat. Folk var stressade, kunde inte koppla av, och att ens komma fram med den där vagnen som viktade runt 80 kg var inte alltid lätt med både människor och väskor ivägen. Vid något tillfälle la jag märke till sambandet vad gällde försäljning. Om jag bara sålde till de första i varje vagn, så det började dofta kaffe och kanelbulle, så gick affärerna ofta bra när jag tog mig igenom resten av tågvagnen. Missade jag de första sällskapen däremot, så blev grupptrycket stort och ingen köpte något. Med denna förståelse så gjorde jag processen kort och började således att bjuda de första resenärerna i varje vagn på kaffe och bulle, och snart gick försäljningen upp till det dubbla på dagsbasis. Det var nog min introduktion till försäljning - vars metod inte hamnar långt ifrån droghandlarens.

 

 

För några dagar sedan ville jag följa med Axel till skolan en heldag, för att se hur det går till där i klassrummet där han befinner sig. Vi hör så mycket om skolan, och ibland vet jag inte vad jag ska tro. Denna dagen var jag dock inte välkommen, och det gjorde mig väldigt besviken om jag ska vara ärlig. Det är inte ofta sådana bra tillfällen dyker upp. Det fanns någon ursäkt från skolans sida - men den lät inte så övertygande då min besvikelse var så stor - utan min ilskna slutsats blev att de inte ville ha mig i klassrummet. Ungefär som när franskaläraren i USA sjukskrev sig när hon skulle få riktiga fransmän på besök. Hon kunde inte språket egentligen och skämdes. Det var säkert inte så i detta fallet givetvis; men jag har alltid trott på full transparens i verksamheter och inte försöka dölja något.

 

När jag gick där i korridoren på Lars Kagg, Kalmars stoltaste gymnasieskola, så fanns mycket tankar som man har i ungdomen. Vad tyckte andra om mig, och vad jag tyckte jag om dem? Tjejer var inte så intressant just då - och då jag arbetade på tåget fanns heller inte mycket tid till "vänner" även om de fanns där när så behövdes. Min gamla vapenkamrat i grundskolan, Hampus, hade vid någon tidpunkt frågat vad jag skulle göra när jag blev "stor", varpå mitt svar, samma som alltid, blev att jag ville flyga helikopter i USA.

 

Drygt 20 år senare kan jag konstatera att mitt mål sannolikt inte blir uppfyllt - men inte är jag besviken för det. För likt läxorna som jag kunde glänsa i, om jag bara pluggade, känner jag likadant för mitt barndomsmål numera. Skulle jag verkligen vilja, och ta mig energin, skulle jag nå mitt mål från mina yngre dagar, men likt Carl Love Almqvist i svenskan, med den dumma läraren, så känns det inte längre varken relevant eller spännande. Drömmen har förändrats, men går fortfarande att nå om jag så vill.

 

 

 

Med den vetskapen går livet vidare. Vi lever i en fantastisk tid där man kan göra nästan vad man vill - om man bara kämpar hårt. Det är en möjlighet många i världen saknar - och något jag är oändligt tacksam över. Det är också min ambition vad gäller barnuppfostran. Det finns inget gratis i livet, och man behöver inte alltid prestera på topp - för det gör ingen. Men vill man ha något, så finns allting inom räckhåll om man bara lägger manken till och lägger den energin som behövs. Ibland får man försaka något annat - men så har heller ingen lovat att livet är enkelt som rullar på i en enda lång nerförsbacke.

 

Och just det - jag kom aldrig över det där med min parfym och flaskan som av misstag kom att sprida hela sitt innehåll över mig den där morgonen. Till dags dato har jag inte använt Farhenheit från Dior - och märket är faktiskt på bojkottlistan, precis som Pepsodent, Franska Bilar och en valblankett från Vänsterpartiet.

 

För de sistnämnda stållarna tycker nämligen att alla skall få allt, utan att engagera sig, och den principen fungerar inte. Varken i mitt hus eller ditt. Det är dags att vi återför den principen som byggt både vårt land och övriga västvärlden: det ska löna sig att vara flitig och göra rätt för sig. 

 

Med Världen Som Arbetsfält,