MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

 

Det har varit en väldigt jobbig vecka. I måndags bar det av från Rom till Vancouver med en riktig förkylning. En sådan jag får vart femte år när näsan blir som en kran, med ett till synes oändligt innehåll. Huvudvärken hade förvisso släppt någon dag tidigare, men jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig helt frisk när jag gick ombord på veckans farkost. Men att boka av tre viktiga möten inför kontraktet som hägrar inom kort kändes inte aktuellt, och att ge upp och kasta in handduken är aldrig roligt. Även om det kanske hade varit klokare.

 

 

Det är en bit till Vancouver - där på andra sidan Kanada. Närmare bestämt drygt 1000 mil från Rom.

Det var nära att jag missade mitt anslutande flyg i Frankfurt när jag på grund av lite flygledarblunders, dåligt väder, och en vilsen Japansk pilot var nära att bli föremål för en potentiell flygkatastrof. Väldigt sen till flygplatsen fick jag så ta en språngmarsch mellan terminalerna som var direkt dumdristig med tanke på det rådande hälsotillståndet. Därmed var årets snabbaste sprängmarch avklarad.

 

Veckan flöt så på i något konstigt tempo där arbetsdagen börjar 04.00 för att hålla koll på Europa, sedan göra det man egentligen kom för att göra på förmiddagen lokalt i Vancouver, för att sedan sova några timmar på eftermiddagen. Slutligen kommer jag till liv igen på den tidiga kvällen för någon form av privat tid med mat och underhållning innan jag återigen somnade tidigt, för att gå upp klockan 04.00 dagen efter. Att sova i "skift" börjar bli en vana när man är iväg. Det är hyggligt slitsamt.

 

 

Under veckan har det regnat konstant. Hade det inte varit för de alltför höga husen i city, bergen i horisonten, och tidskillnaden på klockan, skulle man kunna tro att jag befann mig vid golvbrunnen i Växjö. Med regnet i Vancouver kom även det ivriga höstvädret som gjorde att alla promenader utomhus, utan rätt medhavda kläder, kändes som en vandring över någon sorts av polar-is där kalla småspik träffade ansiktet i ett konstant flöde. Den där goa känslan av Vancouver som bilderna visar från min förra resa var som bortblåst - bokstavligen.

 

Av en slump visade det sig att hotellet bara låg några hundra meter från Rogers Arena - och utan en längre eftertanke försökte jag få tag i en hockeybiljett för att se Canucks möta Senators, och till min förvåning lyckades jag. Tillställnigen, även om storslagen, blev dock inte mer än ett avsnitt av Fångarna på Fortet. Ni vet - när två lag tävlar men man inte bryr sig om vem som vinner - eftersom inget av lagen är en favorit. Vid aktuell sändningstid är man dessutom mer än lovligt trött, varpå livet går lite i moll. Turligt nog var i alla fall ölen kall på arenan, upplevelsen bra, och glädjen över att ha fått biljetten nästan oändligt stor. Själva biljetten i sig, blev på något sätt en större glädje än själva arrangemanget som erbjöds.

 

 

Tidigt en morgon, runt 04.30, efter mitt första telefonmöte, hade jag någon timme och gav mig ut i staden på stadsfotografering. Orädd tog jag mig igenom gränder, stötte på uteliggare och fyllos, men fick också se storslagna vyer, även om regnet kom i en strid ström mot mitt allt kallare huvud, min allt blötare kamera, och mina skor som för dagen borde varit regnstövlar. Jag tror mig lyckats få några bra bilder, vädret till trots, men när jag sedan kom hem till Rom så vill inte minneskortet fungera och bilderna var förlorade. Det är kanske något jag kan lösa när orken kommer tillbaka, men inte idag. Med hjälp av Google, och till synes oändligt mycket tid vid datorn med något gratisprogram man laddat hem från en pojk i Polen, brukar det mesta gå att fixa i efterhand.

 

Arbetsveckan - nog så viktig - flöt på enligt planerat. Vancouver, Kanadas finaste stad, och kanske en av världens bästa, ville dock inte bjuda till på denna resan, och först när jag landade i Rom, nästan 2 timmar sent, så började jag äntligen bli varm inombords igen - likt när man sitter vid en öppen eld. Förkylningen, som borde gett upp efter ytterligare en vecka iväg, har dock återigen vaknat till liv, sannolikt efter den långa flygresan hem då kroppen alltid blir lite svagare under den långa transporten. Men med lite sömn och vila så skall jag nog snart bli pigg igen.

 

 

Vi har en fantastisk affärsmöjlighet i Kanada och kanske det roligaste uppdraget jag gjort på många år. En kombination av datacenter, affärsutveckling, och foto allt tillsammans i Vancouver - ett av mina absoluta favoritresmål. När jag kliver ombord väldigt försenad i Frankfurt så blir jag uppgraderad till första klass - något många kanske aldrig får uppleva varpå resan börjar alldeles utmärkt.

 

 

Något krasslig får jag åtnjuta god mat och Champagne innan jag somnar skönt på väg till British Columbia och veckans spännande utmaning. När jag går ut genom flygplansdörren tar en limo mig så till immigrationen direkt och innan jag ens förstått det har jag checkat in på hotellet. Som känd Hilton kund står redan två Cola Zero burkar och väntar på mig i rummet. Är man stamkund så är man. Tänk vad lite det kan krävas för att få upp humöret.

 

Redan första kvällen tar jag en promenad till Kanadas bästa matkedja - JOEYS - här finns både fantastiskt god mat, god dryck och en kvinnlig fägring i en perfekt mix. Något trött efter resan känner jag mig ändå väldigt belåten över att allt har gått bra, och att jag kan sitta där och koppla av.

 

Någon i lokalen säger att det är hockey dagen efter - Senators mot Canucks, och att mitt hotell bara ligger något kvarter från arenan. Jag bestämmer mig för att se ytterliggare en NHL-match - en fantastisk upplevelse inte alla fått åtnjuta, och när jag kommer undan med en biljett till "standardpris", bara obetydligt dyrare än SHL, känner jag mig onekligen väldigt belåten.

 

 

Mina möten under veckan går precis som planerat med ett par mindre diskrepanser. Den första datorhallen jag besökte visade sig vara bland det bästa jag sett. Inget sexigt. Inget speciellt. Men rent och snyggt, och väldigt funktionellt. Toyota-klass. Backup-datorhallen, det så kallade wildcardet däremot, var bland det sämsta jag sett, och utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det blir föremål för en annan blogg. Jisses. En upplevelse jag aldrig kommer glömma. En rostig Buick - at best. Hade jag bara litat på respektive säljperson över telefon, och deras material, hade jag dock lätt tyckt att de varit likvädriga. Det personliga besöket kan aldrig underskattas.

 

Min förkylning kom att bli en tuff utmaning under veckan - men på hotellet kommer jag över ett special-pack av Vancouver öl av olika sorter som gör mitt humör lite bättre. Då hotellrummet hade ett rejält kylskåp så fick jag så åtnjuta kall "Black-Betty", "Vancouver Island" och några andra Craft-öl under veckan, och känna att jag tillhörde staden och dess puls.

 

 

En tidig morgon tar jag en promenad. Ingen är vaken förutom sopgubben, uteliggaren, och de där som varit uppe alldeles för sent. Jag fotar när jag tar min stadsvandring genom city och känner mig lite extra dumdristig när jag går in i bakgatorna mellan husen. Men ingen har tagit det bästa fotografiet på hotellrummet, så jag bjuder till.

 

Jag går förbi McDonalds som precis öppnat för frukost 05.00, och den där varma M skylten lyser så gott i regnet där jag befinner mig. I skydd av parasollerna utanför ligger så några uteliggare och försöker sova. Jag tar ett kort på min knallröda M-skylt när jag råkar se en yngre tjej som är vaken där under skylten, sittandes på några blöta wellpappskivor. Hon huttrar och fryser och ser väldigt sliten ut.

 

Jag försöker ignorera henne när jag går in på Donken och beställer min oplanerade morgonförtäring, men efter lagd order kan jag inte längre hålla henne borta från tanken. Jag bryr mig inte om hennes uppväxt, vad hon gjort, och hur hon hamnat där. Men ingen människa förtjänar hennes nuvarande position i livet.

Jag bongar ytterliggare ett skrovmål och en stor kopp kaffe, och med två påsar går jag så ut och sätter mig på bänken bredvid henne. Jag ger henne ena påsen och den skoll-varma drycken och hon börjar konsumera dagens frukost som om hon aldrig sett mat innan. Det tar inte lång tid innan hon får min mat också - som jag knappt börjat på, men det gör mig både mätt och glad att jag kunde hjälpa denna unga damen denna morgonen.

 

 

 

Trots att hennes likbleka ansikte, efter nattens kyla med tillhörande regn, värms upp allteftersom hon äter, så ser jag hur hon fryser. Hon är ganska tunt klädd och det ihärdiga regnet har gjort sitt jobb. Jag tar av mig min Vindro tröja och ger den till henne - förutom att den är varm är den också rätt vattenavvisande. Jag blir väldigt glad när hon tar emot den, trots den lilla ketchup fläcken på magen som precis tillkommit. Men vad som är stort i det ena livet - är en bagatell i det andra. En slutsats alltför många missar i livet.

 

Vi samtalar kort om opersonliga saker - jag vågar inte ge mig in i hennes liv för mycket och med respekt till henne, men kanske även för min egna feghet, vill jag inte bli för närgången. Solen börjar gå upp och staden börjar vakna till liv, och det är dags att gå. Nästa telefonkonferens väntar runt hörnet vid hotellet och min nyfunna vän har blivit både varm och mätt.  Jag öppnar plånkan och ger henne de få kanadeniska dollar jag har - och tänker att kanske ger det henne ro denna dagen i alla fall - innan jag så avviker från platsen.

 

När jag kommit hem till Rom visade det sig att alla mina 160 bilder gått förlorade då minneskortet tyvärr gett upp. Men - tänker jag - vad gör det? Jag kommer för alltid minnas hennes allt varmare ansikte - och det är den enda bilden jag behöver mentalt för att minnas veckans resa till Vancouver.

 

Min goda vän från ungdomen, och en kär bekantskap - Bella - skrev i veckan vilket "dröm liv" jag hade. Jag skulle vilja hävda att hon hade både rätt och fel. Man får det livet man bestämmer sig för att "få" och vad man gör det till. Min dröm är inte att få resa och se världen - även om det kanske är en bonus ibland. Min dröm - som jag befinner mig i - och så som jag ser den - är att jag kontinuerligt lyckas se det enkla och positiva i livet.

 

Det är ett aktivt val i vardagen och inget som kommer gratis.

 

Alla jag känner är priviligerade. Det finns oändligt mänga fler som har det sämre. Välj nr två av livet. Välj den positiva delen av historien. Inte minst kommer du att må bättre själv.

 

 

Med Världen Som Arbetsfält,