MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är en sådan dag när jag är på lite extra gott humör. Solen skiner när jag kör från Auerlia, via Monteverde, till Trastevere, och slutligen till Testaccio där arbetet på Lottomatica ligger. För någon dag sedan annonserade TV-tillverkarna att 3D tekniken i tv-apparaterna nu försvinner - de där fula glasögonen slog aldrig igenom i folkhemmen - och nu går utvecklingen vidare - utan denna teknik som gjorde att folk kände sig som muppar, fick ont i huvudet, och framförallt såg jäkligt fula ut. Tekniken slog igenom på allvar med filmen Avatar och nu försvinner 3D-glasögonen lika snabbt Guitar-Hero gitarren förpassades till garderoben i folkhemmen.

För ett par år sedan gick en dröm i uppfyllelse. Jag hade möjligheten att göra ett Formel-1 år. Förutom att jag är intresserad av motorsport, så var det ett utmärkt sätt att besöka världens metropoler, andas storstadspuls och allt inramat på ett fint sätt i vänlighetens-tecken, till skillnad från en del andra sporter där det mest skall slåss, både innan och efter matchen. Likt taccofredag sällan blir bra utan taccokryddan, så var det självklart en ynnest att få ha med mig Linda och spendera dessa helger ihop.

Förra året blev istället mitt Vietnam-år med flera resor till bergen sydväst om Hanoi och uppleva en civilisation som på många sätt ligger väldigt långt efter oss, men som på många andra sätt är oförstört av västvärldens krav. Här är man inte "utbränd" och "sönderstressad", men samtidigt kan man inte spela CandyCrush, dricka rent kallt vatten, eller ha en tempererad lägenhet. Sannolikt finns det varken Guitar-Hero gitarrer eller 3D-glasögon i deras garderob - tekniker som sprang dem helt förbi utan att de sannolikt någonsin saknat dem.

I höstas kom jag och Linda överens om att detta år, nr 2017 i ordningen enligt den Gregorianska kalendern, skall bli vårt "komma-i-form-igen-år". Jag tror vi blev väldigt tagna av bergen i Österrike förra året (både emtionellt men även fysiskt) och så gärna skulle vilja se mer, men det var nog alltför tydligt att vi behöver vara i lite bättre form för att uppleva det på bästa sätt. Tanken blev då att detta året skall gå med den röda tråden att komma i form. Det innebär inte att vi skall göra en "klassiker", bara inmundiga "groddar", eller köra "RunKeeper" på varje liten rörelse vi gör. Det handlar istället om att göra mindre förändringar i vardagen, och att försöka få det att bli en rutin.

I mina yngre år cyklade jag väldigt mycket. Det var på något sätt min frihet till världen. Typiska turer var givetvis till skolan och affären, men även till staden 10 km bort för att komma till mitt extrajobb på tågen. Även på den tiden höll inte tågen tiden. Sista tåget kom in kl 23.15 och min buss, den sista, gick hem till förorten kl 23.30. Var vi sena, vilket hände ganska ofta, blev det därför problem. Cykeln kom att bli den naturliga lösningen. Att sätta sig på den där tvåhjulingen var för mig som att sätta sig i ett italienskt fullblod till bil. Så fort jag började trampa så handlade allt om att "köra om" den som var framför. Det spelade ingen roll om jag skulle cykla till staden, till skolan, eller bara till affären - det blev genast en "tävling" och den framför skulle jag komma ikapp, och cykla om, till varje pris.

En stor inspiration för mig är Paolo Roberto och hur han varje morgon tränar en kort stund, för att sedan gå vidare med dagens sysslor, och sedan lägga sig i rimlig tid varje kväll. Han engagerar sina barn i träning på ett roligt sätt, och han har en förmåga att kläcka ur sig träffsäkra one-liners som jag kommer ihåg. Han gör allt detta - samtidigt som han jonglerar med många arbetsuppgifter, företag, och ett liv som säkert, för en stor del av befolkningen, skulle kännas "väldigt stressat".

På något sätt är det ju den enklaste saken i världen att antingen "aldrig träna" - eller att "träna hela tiden". För båda två blir ju någon form av rutin, vardag, och ett upprepat mönster. Båda är på sitt eget sätt en norm och ett "absolut" tänkande. Det svåra, som jag ser det, är ju att ligga mitt i mellan dessa. Att på ett medvetet sätt inte beställa in den tredje ölen, att när man inte rört på sig på någon dag - ta en extra promenad, att lägga sig tidigt - även på helgen, och att variera kosten på ett smart sätt. Det där "lagom" är på många sätt det svåraste vi gör - eftersom något så lätt får överhand då det känns bekvämt och ligger inom trygghetsboxen. De flesta av oss är nog vane-människor.

Jag har nu under ett par veckor varit igång med vad jag själv bedömmer som en bättre livsstil. Det är små utmaningar varje dag. När jag börjar "träna" vill jag ju tex "göra lite bättre resultat varje dag" - och det är en tanke jag kämpar med att släppa. För kör jag för hårt i början, finns en risk att jag tröttnar, blir skadad, eller att jag istället blir träningsnarkoman. Och det är faktiskt inget jag vill. Det är OK att ta en kortare promenad idag än igår, och jag behöver inte stirra mig blind på hur lång tid det tog att gå "mitt varv" och sedan jämföra med gårdagen. Likt min "cykel-tävling" när jag var yngre - en tävling som bara var mot mig själv - så gäller det för mig att hitta en vardagsbalans.

Jag tror att många misslyckas med sin träning, i januari varje år, för att de inte är motiverade att på riktigt förändra sin livsstil och lägga ner den energin som faktiskt krävs. Den enkla lösningen finns inte. Men kanske också att man tar i alldeles för mycket och tror att flera års förslappning skall lösas på någon månad på löpbandet. Det är med ödmjukhet jag har bestämt mig för att  detta året skall spenderas på att justera min livsstil i små mått, men som tillsammans skall bilda en helhet för att förbättra min allmänhälsa. "Träning", i den form jag tidigare sett på det, har jag tid för nästa år - om jag vill. Min träning i år handlar inte om att "prestera", om att "gå ner i vikt", eller om att "tävla". Min träning handlar bara om att "må bra". Det är på många sätt ett svårare resultat att mäta - jämfört med tiden på Runkeeper eller viktnedgången på vågen.

Sedan ett par veckor har jag slagit ihop min passion för foto och motion - genom att varje kväll ta en fotopromenad längs de centrala delarna av Rom. Det är en perfekt kombo jag borde gjort för länge sedan. Tänk att det svåra - ibland kan vara så enkelt. Där ute i de smala gränderna tänker jag så ibland på Paolo Robertos enkla one-liners; några som jag delar med mig av här nedanför.

"Disciplin är bryggan mellan ditt mål och din prestation."

"Du kan inte bli besviken på de resultat, du inte fick, av den träning, du aldrig gjorde"

"Du är lika ung som din ryggrad är rörlig."

"Tar du dig inte tid att träna, kommer du få ta dig tid till att vara sjuk."

Med världen som arbetsfält,

 

 

 

  

CB