MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Med ett mellanrum på ett par månader så redovisar jag projekt och status för min chef, Lottomaticas CTO. Det är inte som i Sverige där man slö-snackar lite, och kanske har några stödpunkter på ett papper när man går in i rummet, utan det är ett viktigt möte och det känns nästan som en anställningsintervju. Man kommer förberedd.

Likt en redovisning inför klassen i årskurs nio, står jag där med lite finare kläder på mig, har övat på presentationen under den föregående kvällen, funderat på vilka frågor som skall ställas, och sträcker på mig lite extra. Det är ett viktigt möte - och idag hade jag en bra samling Powerpoint-Slides med mig som Accenture hjälpt mig att förbereda. Kvalitén var mycket hög - det gänget jag arbetar med är briljanta. Tillsammans med en bra story, och ett ärligt, glatt, och skämtsamt fredagshumör, så började så mötet runt 20 minuter försenat, i klassisk italiensk stil. 

På något sätt är dessa möten, har jag nu insett, det vi i Sverige kallar för lönesamtal, utvecklingsamtal och statussamtal, fast samlat i ett. Inte alltför sällan sker kommunikation med min chef via sekreteraren, eller två muntliga rader i korridoren när vi slumpvis stöter på varandra. Men nu är det vår tid ihop - den typen av kvalitetstid som ofta går alltför fort. Ungefär som när man gör Gokart - det är alltid slut när det är som roligast och man äntligen börjat köra om.

Innan vi börjar med agendan för dagen, kidnappar jag honom direkt, enligt plan, med två helt andra frågeställningar som jag verkligen behöver svar på. Öga mot öga så diskuterar vi snabbt igenom punkterna, och sedan börjar så presentationen. Jag har sedan tidigare planerat in lämpliga frågeställningar till honom - för det är viktigt att han känner att han får styra skutan åt det hållet han vill. I alla fall göra mindre roderslag åt endera hållet och därmed påverka. På så sätt blir det även en bra dialog där vi utbyter tankar och erfarenheter, istället för att bara titta på slides och nicka till av powerpoint-döden.

Det är fredagsmorgon, och egentligen en perfekt tidpunkt för sådana här möten. Bara att det är fredag gör att man är lite extra glad, och som de tekniker vi kollektivt är, har dagens driftproblem antagligen inte hunnit hända ännu, varpå humöret fortfarande är stabilt och aggressionsnivån är låg. Vi drar förvisso över tiden med 30 minuter, men när jag lämnar hans rum infinner sig en god känsla i magen - till och med så bra att jag känner att jag kan gå hem redan nu och ta helg. Dagens arbete är utfört, och känslomässigt är man helt tom efter avslutad presentation med bra feedback och det positiva bemötandet. Att ha klarat sådana här möten, och lämna med en "yes, yes" röst, tyst inom sig, är nog bland de bättre upplevelserna i livet.

Under en längre tid har jag varit lite krasslig. En "hals-förkylning" har vägrat att ge med sig sedan tidigare i vinter, och kommit och gått med tre dagars intervall med tillhörande feber. Familjen blev sannolikt smittade av detta tidigt i vinter, men medan de övriga i familjen käkade medikament, sent omsider, och blev friska, så var jag utomlands och försökte sova bort eländet med tveksamt resultat. Igår ville jag ut och gå en längre promenad, men hostan gjorde att det inte var praktiskt genomförbart. Då fick jag slutligen nog - det var dags för medicin. Något jag inte ätit sedan Patrik Sjöberg tog svenskt rekord med 2.24m i höjdhopp och riksdagen beslöt sig för att bygga JAS, år 1982. Ungefär i alla fall.

Som vanligt när jag inte vet hur saker fungerar här i Italien, så skriver jag ett e-post till vår sekreterare. Hon är inte så bra på engelska, så det blir kort och med en träffsäker poäng, allt för att Google Translate förhoppningsvis skall styra henne på rätt spår kring vad jag menar. I princip skrev jag att jag behöver antibiotika, vilken typ, och att familjen tidigare fått detta med ett bra resultat, och att jag nu behöver samma medicin. "Hur gör jag?", avslutade jag.

Det tar inte lång tid förrän jag får svar, med en e-post adress att kontakta. Det visar sig att vi har en egen läkare anställd på företaget. Jag förklarar kort min historia i ett nytt epost till honom, och med huvudet på sne funderar jag på vad som kommer hända härnäst. Sannolikt inget på en vecka i alla fall, tänker jag, lite lagom fördomsfullt av mig givetvis.

Mitt leende blev ovanligt stort när jag bara någon halvtimme senare får ett recept levererat rakt in i min Outlook på ett inscannat handskrivet papper. Receptet följs så upp med ett samtal av läkaren, där han säger att den medicinen familjen fått i Sverige tyvärr inte är tillgänglig i Italien, men att han vet exakt vad det är, och har gett mig recept på ett liknande alternativ.

Dagen går vidare och jag är väldigt nöjd med mitt recept och tänker att jag skall hämta ut medicinen på vägen hem från arbetet och försöker minnas var jag sett ett apotek. Bara ett par timmar senare ringer de från receptionen på företaget. Min medicin har visst levererats dit, och jag kunde bara hämta den. Jag blev grymt imponerad. Vilken service.

Det pratas ibland om hur bra svensk sjukvård är, och visst kan det vara så. Men jag vet hur min vackra fru klagade på telefontider till primärvården, bemötandet på plats, och hur komplicerat den enklaste saken i världen kunde vara, när man ändå vet vad man behöver och vad man är för sjuk.

Nu har jag förvisso någon komplement hälsoförsäkring här i Italien via jobbet - men att genom ett par e-post få rätt medicin levererad till dörren, utan kostnad och tjaffs, på tre timmar från tanke till leverans, det är verkligen inte dåligt, utan är första klassens service.

Jag avslutar dagens möte med chefen och frågar om denna "medicin-service" är normal - eller om jag blev särbehandlad bara för att jag är utlänning och inte fattar. Han tittar på mig, skrattar lite, och säger:

"Cristian, som arbetsgivare har vi inte möjlighet att ha sjuk personal.

Vi behöver dig här, och inte hemma i sjuksängen. Det är en självklarhet".

Alitalia

Veckan avslutas så snart med att bjuda mina Accenture vänner på lunch på mitt favoritställe; en härlig helg i Solen i Rom, utan direkta planer, istället bara vara utomhus och njuta av omgivningen. På söndag kväll blir det transport med AlItalia till Malaga för vidare transport till Gibraltar. Lampan skall nog lysa där också - kanske till och med lite starkare än här.

Trevlig helg.

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB