MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

"Han är fan helt efterliven" sa kamraten bredvid i bilen, på väg söderut mot Napoli och vidare mot Sorrento. Vi lyssnade på en podcast om en av Sveriges största massmördare genom tiderna, Johan Filip Nordlund, som i slutet på 1800 talet rymde hemifrån redan som nio åring, och genom småbrott och bus för att klara livhanken, senare kom att utvecklas till en massmördare - Sveriges näst sista person att bli avrättad av den svenska staten.

Den alldeles utmärkta tre-filiga motorvägen tog oss snabbt ner till Vesuvio, runt Napolikusten och ut på halvön mot Sorrento. Det var dags för en grabb-weekend i den fantastiska vårsolen som gjorde gott ända in i benmärgen, och när vi väl parkerat bilen tog det inte många minuter förrän vi valt ut ett klassiskt runt bord, med varsin stol på endera sida, och en kall öl välkomnade oss till en skön lördag. Vi hade egentligen tänkt äta lunch, då timmen var slagen, men då platsen var så skön blev det istället ytterligare en öl och en påse chips, allt medan vi spanade ut på folket på torget, njöt av Guds dryck, och lapade sol. Att dricka sig mätt på öl är ju inget svårt.

Jag tänker på den där Nordlund - hur man kan rymma hemmifrån när man bara är nio år. Visserligen tror "Lill-Ove" hemma att han kan allt, och för bara några veckor sedan lagade han faktiskt mat för första gången själv när vi var ute på mission, genom att koka några Bullenskorvar, med sin fantastiska mormor i telefonen, som fjärr-instruktör om hur man gjorde. Men på Nordlundstid fanns ingen telefon, och familjen hade ju Nordlund rymt ifrån. Det är svårt att föreställa sig hur svårt liv pojken måste ha haft, när han sov där under granträdet i skogen på vintern. För han hade knappast funktions Helly Hansen tyg och en kaffekokare med sig för att hålla värmen.

Klockan slår 15, och vi blev sugna på något att äta. Vi trivdes på platsen, och gick bara till restaurangen bredvid, och fortsatte så att konsumera italiensk mat likt Krösamaja i Emil i Lönneberga. Vi börjar diskutera var vi skulle bo inatt, och det slår mig att många sannolikt inte åker iväg som vi gör ibland - utan en färdigplanerad rutt och ett bokat boende. Vi var fria. Jag börjar köra lite hotels.com app och vi bedömmer priser på rum, närhet, och om det ingår wifi, parkering och frukost - kostnader som annars lätt kan bli lycka mycket som hotellrummet i sig själv. Alla som flugit med RyanAir vet vad jag menar.

Runt 500 kr landade vi slutligen på, totalt, för ett hotellrum med två sköna sängar, "havsutikt", balkong, minibar, och för bara några euro extra fick bilen stå i garaget - eller snarare i tvätteriet om man ska vara ärlig. Vi slår oss ner på balkongen, sätter fram den lilla bergsprängaren med Bruce-musik, och så fortsätter samtalen om Nordlund, Sorrento, och hur planen ser ut inför kvällen.

Efter en avslutad så kallad hel-natt i staden vaknar vi till en fantastsik morgon och finner oss återigen på samma torg för frukost. Det är trångt på uteserveringen, och ett äldre par kommer och frågar om de två lediga stolarna, i vår "fyra-grupp" är lediga. Jag hör att de är från Skandinavien, och säger "Absolut - välkomna - är ni svenskar?" På Danska kommer sedan ett bräkigt ljud i stil med "Nääää, fyööyy faäään". Uppenbarligen var svensken inte högt i kurs i vårt nordiska granland.

Bilen letar sig sedan runt halvön och vi tar sikte på den södra sidan, på andra sidan bergstoppen - den så kallade Amalfikusten. Sällan, om någonsin, har jag kört en sådan fin kuststräcka längs klipporna, ett helt stilla medelhav, och med en sol som känns som den kommer stå i zenit hela dagen. Vi stannar till vid några tillfällen, och låter landskapet konsumera oss. Allt eftersom vi kör vidare så byts det natursköna landskapet mot småbyar längs klipporna, och vägen blir allt kurvigare, brantare, och smalare att köra på. Ratten är lite som midsommarleken "en slank han dit, en slank han dit", och det blir allt tystare i bilen, och jag får verkligen lägga 100% koncentration på att undvika en krock längs serpentinvägarna.

Det blev inte mycket till sömn natten innan, vi åt ingen direkt lunch innan vi åkte, vi är nog lite små-bakis om man ska vara ärlig, och A/Cn i bilen får plötsligt hjärtstillestånd. Jag börjar fippla på navigatorn för att hitta upp över bergen igen, hemåt mot Napoli och Rom, men den moderna tekniken vidhåller att antingen får vi vända, eller fortsätta några mil till. När vi nästan tagit oss ur det fantastiska landskapet får jag nog - jag har blivit åksjuk för första gången i mitt liv. Dieslen kommer till ett mullrande halt - "jag kör inte en meter till" - och vi hoppar ur bilen och njuter av utsikten. Bedårande.

Lite frisk luft, en påse chips vi hittar i bagaget, lite dricka, och bara några minuter senare tar vi nytt språng upp över sista krönet och resan går sen i en allt snabbare takt hemåt. Vi lyssnar om Ted Bundy, en av USAs värsta seriemördare, vi lyssnar om Vampyrkvinnan, och om Satanistmordet.

Även om jag själv ibland har tvivel om mina egna attribut, och för all del, en del andras, så är det på något sätt skönt, och otäckt, att veta att jag och alla jag känner är helt normala - men det finns verkligen många efterblivna där ute i världen. En oändlig grymhet jag känner mig glad för, att varje dag, kunnat undvika.

Förutom Danskarna vid frukosten då förstås - för de var fan helt efterblivna - de också.

Refterens:
Johan Filip Nordlund - Del #1 av #2.
https://www.youtube.com/watch?v=biyv_ZmrMN8&t=529s

Med världen som arbetsfält,

 

  

CB