ATT SNOKA I NÅGONS HEM
För en kort tid sedan var jag och familjen på besök hos några av våra bästa vänner i Växjö. I en allt mer stressad tid är detta numera en företelse som inte inträffar särskilt ofta. Att fyra vuxna och två barn skall ha en ledig kalender-slot samtidigt, är lite som att hitta en ledig slot för en flygplansrörelse på Heathrow en måndag morgon - chansen är ytterst minimal och måste således planeras långt i förväg, och sedan är det bara att hoppas på att träffen inte blir inställd likt ett SJ tåg.
Allt eftersom kvällen fortskrider hemma hos våra vänner så kommer vi in på ett samtal kring varför vi inte kan ha så trevligt runt bordet lite oftare. För likt många andra saker i livet, vill man ju ha mer av det man gillar. En fråga slängs ut där runt bordet, efter den sedvanligt goda middagen, vilket kommer att leda till många diskussioner kring hur våra liv ser ut år 2016.
KVÄLLENS FRÅGA BLEV:
"När ringde någon på dörren sist, som du känner, utan att ha föranmält sitt besök?"
Vi satt nog alla där, runt bordet, och funderade på när det hände senast, men insåg snart att den där ringklockan, den är snart ett antikt tillbehör som inte behövs i standardlistan över husköp utan kommer att förpassas till tillbehörskatalogen. Kanske lika naturligt som den där trappan på tre steg upp till husets entrédörr som oftast kommer på plats först två år efter att huset är färdigbyggt, trädgården har grönt gräs, och brevlådan äntligen står stadigt i jorden.
När diskussionerna runt bordet går heta så blir det klart att man kan se detta ur två olika perspektiv - dels "som besökare", men även "som värd". Ganska snart uppkommer även ett manligt och kvinnligt perspektiv på detta, särskilt vad gäller hur välstädat hemmet måste vara innan en eventuell besökare är välkommen in i bara strumplästen.
SOM BESÖKARE
En av de största anledningarna till att jag idag inte ringer på dörren hos någon jag känner, när jag ändå "kör förbi", är att den egna tidplanen inte erbjuder mycket tid för att göra ett sådant uppehåll. Likt vanligt rusar jag alltid hem från jobbet, för "något" som måste göras. Det kan vara jobbet som väntar (fast där hemma), middagen som skall lagas, barnet som skall tas om hand, hunden som skall rastas, sporten som man skall följa på tv:n, projektet som skall färdigställas, eller sängen som behövs mer än vanligt. Att "ta det lugnt" på väg hem från jobbet, och kunna ge sig själv tid att bli någon timme sen, så där spontant, känns alltmer främmande.
Att i vår samtid dessutom ringa på hemma hos någon, utan att först ha skickat ett sms, ringt, eller på något sätt "messat" är nog dessvärre även att "tränga sig på" i någons privata sfär år 2016. Och tänk att komma hem till någon tomhänt, ingen blomma, ingen vinflaska, eller någon fin olivolja. Dessutom kanske bara klädd i jeans och piké. Istället känns det som jag kör på lite extra om jag råkar kör förbi någon jag känner, så ingen vinkar till mig där inne i bilen och tvingar mig att stanna för att "prata", eller ännu värre tror att jag"glor in" hemma hos dem.
När jag växte upp, då kunde grannen ringa på dörren och fråga om de fick låna lite mjöl eller mjölk. När hände det sist kan man fråga sig? Detta måste varit något specifikt för 80-talet, för idag skulle det verkligen vara förknippat med att känna sig som en sämre människa, eller vilja snoka, om man ringde på grannen för att låna lite smör när man står och steker pannkakor till familjen där hemma och smöret plötsligt tar slut. Folk kanske i värsta fall tror att hushållet har slut på pengar - och börjar fundera på om smöret någonsin kommer lämnas tillbaka? Ordet "pinsamt" känns på något sätt adekvat och fullt rimligt. Det finns säkert fortfarande några villakvarter med god grannsämja där detta fungerar även idag, men i takt med att våra liv upplevs allt mer stressade tror jag det sakta men säkert fasas ut.
SOM VÄRD
Att nyss vara hemkommen från jobbet för att sedan höra att någon ringer på ytterdörren, skulle nog leda till en stor förundran. Om man inte är på landet förstås, för där vågar man ju prata med varandra och tävlar inte med varandra om fina ekgolv, det perfekta blomsterarrangemanget i vardagsrummet, de fina dimmade lamporna på träfasaden och kanelbulledoft från köktets vrå. När man öppnar dörren i staden däremot, då går nog tanken mer på hur välstädat det är där bakom ryggen, när man dammsög senast, och kanske dammtorkade alla hemmets prylar. Den där kaneldoften uteblir dumt nog, eftersom man inte har "någon fika" hemma, och man känner sig genast lite mer värdelös än vad man egentligen borde. När någon står där i dörren, då går nog snarare tanken, både en och två gånger, till hur man skickar iväg besökaren istället för att välkomna dem in i ett oförberett hem dår alla familjens medlemmar inte accepterat besöket i sin kalender.
Jag har under veckan haft förmånen att vara uppe i bergen i norra Vietnam. Deras livstil skiljer sig givetvis helt från vår, och på något sätt känns de väldigt mycket lyckligare, även om de är betydligt fattigare. I den hyddan vi besökte fanns till en början ingen dörr, så där kunde man inte gömma sig bakom ett ASSA lås med något modernt villa-larm för 299kr i månaden. En del av huset var dessutom helt öppet mot omvärlden, så vem som helst kunde se in eller kliva på. Under dagen kom alla möjliga besökare från byn för att hälsa, röka lite pipa, ta en bägare risbrännvin, idka lite byteshandel av matvaror, eller bara säga goddag till oss blekansikten. Det var verkligen en besöksfrekvens som är helt otänkbar till ett svenskt hushåll idag. Frun i huset verkade aldrig bli stressad över att det fanns lite damm i husets hörn, eller hur väl vikta sängkläderna var. Istället log hon, skrattade, och njöt av den sociala gemenskapen helt obeskymrat.
Vårt svenska samhälle är väldigt kallt. Vi pratar inte med varandra på bussen, fast vi kanske sitter bredvid samma person regelbundet, vi pratar inte med varandra i kön, och vi hälsar knappt på bekanta längre. Vi träffas egentligen bara utanför familjen när vi är på jobbet eller på någon av barnens alla ändlösa aktiviteter. Hur kom det att bli så egentligen, men framför allt varför? De ytliga tingen, som den där oljan man ger bort när man hälsar på någon, eller den där diskbänken som inte skiner blankt, har kommit att betyda mycket mer för oss än socialt umgänge med våra basta vänner. Istället för att spontant träffa någon vi tycker om, så tittar vi hellre i kalendern och säger "nej, går tyvärr inte".
Jag tro det är dags att sänka garden lite, blotta sig något mer, och inte bygga upp en tom fasad som är ståtligare än Drottning Elisabeth i hennes Buckingham Palace. När allt kommer omkring är vi alla bara människor, som allt som oftast gör så gott vi kan.
Varken mer eller mindre.
Häftiga bilder och intressanta tankar! Visst är vi ganska stela här i Sverige, eller i Skandinavien överhuvudtaget. Det är liksom inte ok att ringa på oanmäld eller prata med främlingar på bussen. Jag tycker det är hemskt tråkigt, det känns som att vi blir mer och mer isolerade från varandra, som att det skapas onödigt stora avstånd och att vi får svårare att kommunicera öppet ansikte mot ansikte när så mycket sker på sociala medier (och alltså, jag är helt nöjd med att använda Facebook blogg o.s.v., men det kan ju inte stanna där tänker jag, det kan aldrig ersätta det fysiska mötet). Jag vill inte att det ska vara så. Därför struntar jag i reglerna så mycket jag kan, brukar till exempel ringa på oanmäld hos en del vänner när jag har vägarna förbi, för varför inte? Om personen är hemma och absolut inte vill ha besök antar jag att hen inte kommer öppna för mig, inget mer med det. Och om någon ringde på hos mig skulle jag inte bry mig det minsta om dammkorn (jag dammtorkar i stort sett aldrig, så varför hetsa med det innan ett besök) eller ett stökigt kök. Jag hoppas ju att folk vill umgås med mig, inte beundra mitt dockhem. Jag skulle dock inte klara av att folk kom och gick så mycket som i ditt exempel från Vietnam, men det är för att jag är introvert och behöver ganska mycket egentid. Om folk bara klampade in skulle jag känna mig trängd. Inte om de ringde på dock.
Jag har också valt att bara arbeta halvtid och att inte skaffa barn just av dessa anledningar (eller barnfrågan har egentligen sjukt många fler orsaker bakom, men detta är en av dem): alltför många vänner och bekanta, internetforum och artiklar vittnar om hur människor upplever att det begränsar deras sociala liv. Det är svårt att vara spontan när hela dagen består av fokus på karriär, barn och att prestera prestera prestera (vilket ju är en rätt stor grej här i Sverige, att "uppnå" saker).