MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det har gått några år nu. Det är ju så, allt som oftast, att tiden går mycket fortare än man tror.  Inte minst märker man det på glass som smälter otroligt fort i sommarvärmen, fast den var så där iskall i frysen bara för en kort stund sedan.

När jag och Linda, numera min fru, stod där uppe på Nevada berget tillsammans i solnedgången med en präst och ett protokoll och sa "Yes", gav varandra en läppberöring, och hade magen full av nervositet så kom en hel del saker på köpet. Linda fick helt plötsligt någon som älskar att röra sig uppkäftigt där boxen tagit slut, kör tyskt fullblod, har en adhd hund, och ett mysigt lantställe på Öland. Jag fick en Bullerbygata utanför Växjö med ett riktigt "hem", en ung grabb, och så där mysiga svärföräldrar som alla borde ha.

För någon vecka sedan var jag tvungen att klippa mig - fåfängan tog tillslut ut sin rätt när det tunna håret hade blivit alltför långt och jag var tvungen att torka håret på morgonen med en handduk. Den lätta panikkänslan jag får när detta inträffar är för mig högst obekväm och jag får tvångstankar om att jag måste ta mig till min frisör direkt. Min besvikelse var dock stor när min frisör, och tillika privata psykolog, var iväg på en välförtjänt semester i Norge, och där stod jag i Växjö utan någon med en sax i ena handen, ett lyssnande öra, och en sådan där sammetslen röst som bara Anita Lamm hade i barnprogrammet Televinken.

Slutligen blev tvångstanken för stark och jag fick helt enkelt boka in mig på en annan frisörsalong. När jag sedan sitter där i den "Otrognas stol" med min nya "frisör" så har jag bestämt mig för att inte ens ge henne en chans - jag vill bara att hon skall göra sitt jobb så snabbt som möjligt - så att jag kan lämna. Hon är ett gästspel, inget annat. Precis som när jag springer in på Coop för att handla när jag har bråttom och ICA kön är för lång - man vet att det inte är något bestående, men det kan vara accepterat i stridens hetta, bara man inte köper för mycket.

Jag vet inte hur vi kom in på det, min "fristörtant" och jag, när vi vänskapskonverserar där bakom bordet med Se & Hör tidningar, men vid något läge frågar hon hur många barn jag har - och utan att tänka mig för - sitter jag där och säger "vi har en grabb på åtta år, snart nio." Samtalet går vidare om väder och vind, det tillsynes ändlösa frisörämnet. Plötsligt stannar min hjärna upp som om det vore ett SJ-tåg.

Signalfel.

Mitt snurrande hjul fattar helt plötsligt vad jag har sagt och spolar tillbaka kassettbandet som om det vore 80 tal, och spelar sedan återigen upp min röst med vad jag har sagt: "vi har en grabb på åtta år".

Tankarna i mitt huvud börjar spreta likt ett plockepinn. Förut när liknande ämnen dykt upp, så där i förbifarten, har jag alltid svarat "Linda har ett barn sedan tidigare...", eller kanske "sedan har jag ett bonusbarn..." Men nu, där i frisörstolen, inför en okänd "saxtant", säger jag helt plötsligt "vi har en grabb på åtta år". Denna händelse vill sedan inte släppa från mitt huvud på flera dagar. Jag funderar på när jag sa det högt för första gången, när jag erkände det för mig själv, och hur andra i vår omgivning ser på det, som någon typ av bekräftelse av att det jag har sagt, faktiskt, kan vara sant.

Axel, eller "Lill-Ove" som jag har kommit att kalla honom, är självklart familjens mittpunkt, och vi pratar ofta om begreppet familj hemma hos oss. Hur vi, tillsammans med vår jycke, är en enhet som skall hålla ihop, respektera varandra, och i den mån det går, ha det roligt och utvecklas tillsammans. Detta är något jag personligen aldrig har fått uppleva under min egna uppväxt som mer liknande en berg och dalbana där jag bara var en passagerare i skarpa upp och nedförsbackar med en alltför hög G kraft i kurvorna och ett bälte som satt löst.

Även om Axel inte kan tillskrivas mig, varken tekniskt eller bokföringsmässigt, så drar jag slutsatsen att jag numera anser honom vara "min" eftersom vi har kommit att präglas på varandra. Det kanske är svårt att förstå för de som enbart har egna biologiska barn där detta sker direkt från födslen. Men när man träffar ett äldre barn finns till en början kanske inte mycket likheter, varken till sätt, värderingar, eller intressen. Men allt eftersom tiden går börjar man så växa ihop likt ketchup och senap och helt plötsligt inträffar det man inte räknat med, man befinner sig där bredvid varandra på korven. Likt ett tradionellt par som varit ihop hela livet så har deras unga personlighet till viss del försvunnit när de går där på campingen i en likadan träningsoverall, gillar samma mat, och har samma favoritmusik.

När Axel sitter i BMWn säger han alltid "fortare" och skrattar med ett sådant där härligt, högt, och ärligt barnskratt. "Fortare Cristian, plattan i mattan". När magen kittlar till av trippelturbons vinande kommer så bekräftelsen hur roligt han tycker det är. Sist vi körde förbi en BMW i Italien sa han "Cristian, där har du en bra människa, han kör en BMW". Något vettigt har han minsann lärt sig, den där "Lill-Ove".

Så fortsätter livet ihop. Vi bygger lego, något jag alltid själv gjorde som barn - och visst skämmer jag bort honom med nya lådor av de åtrovärda dyra danska bitarna, något jag ofta önskade själv som barn. Den senaste tiden så kanske vi inte längre bygger så mycket tillsammans, då han är bra mycket snabbare och bättre än jag på denna byggkonst. Fördelningen av arbetet är dock klar genom att att han väljer legolåda, jag betalar, han bygger, och slutligen berömmer jag resultatet och får mig en genomgång om vilken gubbe som är vem. Han har även lärt sig att om han ställer upp som fotomodell finns möjligheten att välja en större legolåda i affären,  vilket är klassisk utpressning och affärsmannaskap redan i unga år. En bra livserfarenhet.

Präglingen på varandra fortsätter, där mitt i livet. Vi flyger drönare ihop, vi skrattar ihop, vi fotar ihop, vi älskar mat ihop, vi retar gallfeber på mamman - med dubbla morgonfisar ihop, vi pratar om brudar ihop, och vi retar ibland varandra till vansinne då vi båda är lika envisa. I allt centralt inom familjens ekosystem, utom det tekniska och det bokföringsmässiga, är det numera "vi".

När tanken nu har mognat i några veckor, och jag inser att "jag har en grabb" som snart fyller nio år, då kommer även ansvaret med allt vad det innebär. Något jag antagligen både medvetet och omedvetet hållt på en armlängdsavstånd ifrån mig. Att växa in i en pappa-roll var inget jag såg framför mig, när vi stod där uppe på berget, och blev frälsta. Då var det enkom två personer som tittade varandra i ögonen, men för varje dag som har passerat sedan dess så har jag insett, i en allt större grad, att det var två "paketlösningar" som tillslut gav varandra en kyss där uppe i solnedgången.

Med min slutsats, att jag nu faktiskt har en fantastisk grabb att ansvara för, "min grabb", så är det så dags att på allvar fundera igenom vad det innebär. Det är en svår frågeställning och svaret är varken givet eller lätt. Men enbart genom att ställa en fråga kan man komma fram till ett svar.

Att vara nio år år 2016 kan inte vara lätt. Kraven finns överallt i vår globala värld. Enbart med självkänsla, självförtroende, och med rätt verktyg och kunskaper kan man styra livet i en allt mer svårnavigerad terräng. Det är inte lätt att ta på sig uppgiften att assistera Kapten Linda på detta världshav av uppfostran, men jag har alltid gillat att styra min egna båt, så varför inte hjälpa någon annan?

Nu gäller det bara att hitta rätt sjökort - sedan skall jag ta på mig Styrmans hatten!

 

CB