MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det var ovanligt varmt och soligt när vi försökte hitta en parkeringsplats runt sjukhuset. Takluckan var öppen, med full glugg mot solen, och när det silverfärgade åket slutligen fann sin rektangulära plats tog det mod av mig att öppna, den just då, tunga bildörren. När vi sedermera navigerade igenom de olika avdelningarna, en miljö som var helt främmande för mig, så växte sig en obekväm känsla allt starkare i magen.

Det har gått några år sedan jag gick in där i sjukrummet för "palliativ vård" - eller "vård i livets slutskede" som det kallas i folkmun. Jag hade stött på det några gånger tidigare i mitt liv, men då runt personer som kanske inte var närmast mitt egna hjärta, och därmed kanske jag inte heller hade tagit det på samma allvar.

Genom korridorerna av terrakottafärgade plastmattor och gula väggar med grön träbård, så hamnade vi slutligen framför en vit dörr med ett brett och kallt stålhandtag. När vi gör entré i rummet, uppställt med två klassiska sjukhussängar, så ligger där min farfar i sängen närmast fönstret. På ett nästan symboliskt sätt är den andra sängen tom.

Det var inte mycket till stolthet kvar i min farfar, den där varma dagen. Bara några år tidigare hade han lyst upp, likt en idrottstjärna, när vi hade ett stort släktkalas på Öland och alla visade sin respekt, för den då ganska pigga 80 åringen, med sin närvaro. Nu, några år senare, så hade cancern kommit på ett oåterkalligt besök i hans kropp och hans livsgnista var redan borta, fast hans hjärta slog där i den tunga metallsängen. De närmaste släktingarna, inklusive hans fru, min farmor, satt bredvid i någon typ av förnekelse. Som om allt handlade om en enkel förkylning, fast alla givetvis visste mycket bättre. Min gamla farmor intalade sig fortfarande att det bara var någon temporär sjukdom, och att allt snart skulle bli bra.

Jag hade länge tvekat om jag skulle åka och besöka honom. Med ursäkter som att "jag inte vill minnas honom som sjuk" hade fega tankar kört runt i mitt huvud likt cyklister på en velodrom bana. En morgon fick jag nog av det eviga åkandet i mitt huvud, tog mod till mig, ungefär som när jag en gång varje decenium besöker tandläkaren, och åkte och besökte en gammal man som förtjänade det.

Min farfar och jag var nog egentligen ganska nära, även om det till ytan kanske inte alltid verkade så. Han bodde under sina bästa pensionärsår på Stensö utanför Kalmar och ganska ofta cyklade vi iväg ner till Kalmarund, där vi pratade om livet och dess petitesser, likt Seinfeld, samtidigt som han knäckte en kall burköl, utan den kontrollerande frugan i närheten, och jag fick mig en Coca Cola med is i. Det var goda tider, avkopplat, och på något sätt väldigt enkelt och naturligt i sin form.

När jag slog mig ner i den ensamma stolen med armstöd, till höger om hans säng, så visste jag inte riktigt vad jag skall säga. Han visste, och jag visste, att han var döende, och frågor som "hur mår du", "vad har du gjort idag" och "vad blir det för mat idag" kändes väldigt ynkliga av mig att ställa. Trots att jag tog mod till mig och besökte honom, fann jag så att allt mitt modkapital var borta när jag egentligen bara vill krama om honom och tacka honom för allt.

Jag blev helt tyst.

Min farbror, den envetna i släkten som alltid gått sin egen väg, utan egen familj, fortfarande kvar på 70 talet, och som i övrigt aldrig passat in i någon mall kom till mitt nödvändiga stöd. Micke, som han heter, kollade på mig, och mitt kanske något bleka ansikte, och sa "det är OK, du kom hit, och det är allt som betyder något". Micke, som alltid varit släktens svarta får på något märkligt sätt, visade sig nu vara den största av dem alla. Han är likt min syster, en väldigt godhjärtad människa som vill alla väl, och har en större passion för människor och deras äkta värde, än de flesta andra människor som jag känner. Där, och då, växte han ordentligt i mina ögon och vann så min oåterkalliga respekt.

Någon lunch kom serverad på en plastbricka, och när jag ser den får jag nästan dödsångest själv. Tänk att ligga där, hjälplös, och klädd i fula vita kläder, i sjukhuslukt, och få de där äckliga kokta potatiserna och någon färglös jägarbiff på en bricka. Mina tankar gick inte bara till min farfar, utan även till mig själv. En rädsla kom att jag själv kommer att ligga där en dag, och vem kommer på besök då, och vad får jag för mat? Än idag tänker jag på det ibland - och även om jag inte är rädd för döden, så känner jag ibland en olustlig känsla över hur det skulle kunna bli om man inte har omvärldens stöd den dagen man själv kommer till slutet av det långa, men ändliga snöret.

Ett par timmar går, och medan min farfar, tungt drogad av morfin, ligger där och är nästan helt frånvarande, så pågår ett lugnt och nedstämt samtal mellan släktingarna på plats, som om han inte vore där. Det är på något sätt ett fint ögonblick, utan vardagens jäkt och tanke på omvärlden. Min dåvarande sambo var ett bra stöd, och jag är idag väldigt tacksam för att hon valde att följa med mig, det hade varit väldigt enkelt för henne att stanna hemma.

När det så är dags att gå, av någon anledning jag idag inte riktigt kommer ihåg idag, kanske enligt "nu är det dags att tänka på refrängen" tänket, så ställer jag mig upp och min farfar vaknar till och tar tag i min handled. Han håller ganska hårt - likt någon som vill hälsa på dig och vill visa vad ett "fast handslag" är - lite så där lagom lustigt och konstlat överdrivet. Jag lutar mig lätt framåt och lyssnar på honom. Med tyst röst, och med någon slags vilja att behålla vår konversation privat, trots alla människor i rummet, tittar han på mig med sina skrumpliga och starriga ögon.

"Cristian. Lev ditt liv och ta vara på de chanser som finns. Jag har haft ett bra liv, men det finns så mycket jag hade velat göra, och som aldrig blev gjort. Spring efter dina drömmar, och titta aldrig tillbaka. Nu hoppas jag att döden kommer och tar mig. Jag är redo."

Mitt citat är säkerligen inte ordagrant, för jag var själv inte i ett tillstånd att minnas exakt hur det förmedlades, men budskapet var i allt väsentligt enkelt och tydligt. Några veckor senare avlider så min farfar, och kanske min enda hjälte, i cancerns dispotiska ljus.  Ytterligare ett bra liv har gått förlorat i vår tids terminala folksjukdom.

Livet för mig går vidare, så som sig bör, och även om min farfar nu varit död i några år, så är han högst levande i min person och i mitt medvetande. På begravingen lät min gudmor, och därtill kära faster, anordna lite traditionell "svingmusik" i kyrkan. För att dansa, det kunde han min goda hjälte. Likt Fred Astaire kunde han steppa och imponera på vilken kvinna som helst med sina snabba steg och charm, och när jag idag kryssar på Ölands alla vägar - och sjunger med i musiken från min tids musikhjälte, Bruce, då ser jag ibland den gamla mannen, Harry, där någonstans uppe i det blå, leende lite stolt.

Kanske, tänker jag, - kanske -, tog jag till mig hans ord, och gick min egna väg.

 

CB