PRESS LEDER TILL STRESS
Här om dagen var jag på IST och besökte tidigare kollegor. Jag stötte på Björn Andersson och när jag står där och pratar med honom så måste jag säga att han ser så där härligt motionerad ut. Han är i form, åker Vasalopp, springer, och rör på sig i betydligt högre utsträckning än vad jag gör. En skjorta i slimfit - vem vill inte bära det lika naturligt och stiligt som Björn? Förutom att jag alltid blir glad av att träffa smarta och trevliga individer så sätter det lite press på mig själv. "Om han kan träna, kan väl jag". En högst enkel slutsats att dra där i rummet när vi samtalar om något helt annat, och den egna pressen byggs så upp lite.
Det pratas mycket om stress just nu i sociala medier, på TV och här om dagen hörde jag även ett inslag på radio som var väldigt intressant. Hur vägen ser ut till utbrändhet, hur man går in i väggen, och "vad man bör", och "vad man inte bör" göra för att undvika allt det elände som uppstår - ifall det värsta skulle hända - och man sitter där hemma, sjukskriven och mår dåligt och undrar vad som hände mitt i livet. Det pratas allt mer om stressrelaterade sjukdomar och likt många idag personligen känner någon som drabbats av cancer, så känner nog lika många någon som "gått in i väggen" där hjärnan kopplar ner likt ett gammalt modem.
Diskussionerna kring stress har fått mig att tänka på det här med press. Då menar jag inte press som i media, utan press på att prestera, att vara duktig, och att leva upp till sina EGNA krav, men även i stor utsträckning OMVÄRLDENS krav. Omvärldens krav kan vara både REELLA dvs sådana krav som omvärlden faktiskt ställer på oss som individer, men även högst EGNA FÖRESTÄLLNINGAR om vad omvärlden ställer för krav, som kanske inte alls överenstämmer med verkligheten - utan bara skapas i vårt egna medvetande som en slags sanning och en press vi bygger upp själva inombords.
I nästan alla "topp 10 listor" över varningstecken om hur stress uppkommer finns många punkter som handlar om enkla och elementära biologiska behov. Sömn. Mat. Vila. Inspiration. Kärlek. Här finns inte mycket att orda om - självklart är detta extremt viktigt, och personligen försöker i alla fall jag att lyssna på kroppen mycket och dricka när jag är törstig, äta när jag är hungrig, och sova när jag är trött. Om något står ivägen för dessa högst nödvändiga behov får det helt enkelt flytta på sig, världen går nämligen inte under om ett möte missas eller blir
framflyttat. I stridens hetta, där ute, är detta ibland lätt att glömma bort. Men barnen kommer inte lida framtida skada om en träning missas en stressig söndag och ytterst få inställda möten riskerar att förlora en viktig affär.
Svårare är det med sådan press som andra ställer på oss, särskilt de i vår närhet. Ser man till vårt egna familjeliv är det mer prioriterat för Linda att vi har ett städat hem än vad det är för mig. Jag har aldrig hört att någon dött av lite damm i hallen, eller att jorden har gått under för att tvättkorgen är lite högre än vad den var igår. Självklart måste jag acceptera Lindas inställning till städning i hemmet - för jag är ju precis likadan när det kommer till våra bilar. Jag prioriterar att våra åk är rena och fräscha, medan Linda kanske tycker just den delen är mindre angelägen i förhållande till hemmet. Det är egentligen samma sak och behov, bara applicerad på två olika miljöer. Hon vill ha ett rent vardagsrumsbord med värmeljus - jag vill ha en skogsfrisk-wonderbaum i BMWn som gör att den luktar gott. Inget av det är livsviktigt - men för oss som individer gör det att vi finner vår egna lugn och ro. Dessutom uppskattar vi självklart varandras insats.
På tal om städning så har jag en svärmor som är en drottning på det här med att städa. Förutom att hon faktiskt gör det, så vet hon även HUR man gör för att det ska bli bra. Hon har en massa bra husmorsknep jag aldrig kommer lära mig. Porslinet skiner, skjortans omöjliga fläck försvinner, och när hon besöker oss i något av våra hem lämnar hon alltid boendemiljön i topp-klass. Det går inte undvika tanken på hur hon bär sig åt, hur bra det blir, och vad hon kan. Men framför alltid vilken tid hon spenderar på denna, för mig, icke fullt så prioriterade uppgift. Ett fräscht hem känns ju verkligen bra, och visst blir man glad för all hjälp, men samtidigt så kommer återigen den där pressen att "det där borde jag också göra lite oftare ".
Här i Italien har jag en fantastisk ambitiös konsult, Renato, som hjälper oss med ett av våra projekt. Jag har sällan, om någonsin, stött på någon med så mycket gedigen arbetsvilja. Här jobbas det från tidig morgon till ofta väldigt sent på kvällen, i princip alla arbetsdagar i veckan. Kommer jag lite sent, eller går lite tidigare än 22 på kvällen är det lätt att känna ett dåligt samvete. Ingen kräver att Renato skall jobba så mycket, men han gör det på eget initiativ. Han bygger sin karriär, och sannolikt tycker han även det är roligt. Att jämföra mina arbetstimmar med honom är inte rimligt då våra nuvarande personliga mål är annorlunda, men när jag så lämnar arbetet kl 20 en vardag så kommer ändå den pressande tanken där i bakhuvudet - kanske borde jag också stanna ett tag till på jobbet och göra honom sällskap?
När den upplevda pressen blir för stor, kommer så stressen och ibland den negativa följden av det. En del säger att det mesta är möjligt, bara man priorterar lite annorlunda. Det är ju egentligen inget svårt för mig att, likt motionerade Björn, börja träna lite mer. Det är ju bara att prioritera annorlunda, städa min bil lite mindre, hoppa över ett Formel-1 race, och gå upp en halvtimme tidigare på morgonen och offra lite av mitt sömnbehov.
MEN - om jag gör börjar spendera mer tid på att träna, så måste jag ju prioritera ner något annat som tar tid. Förutom att något av mina nuvarande intressen kanske får läggas lite åt sidan, eller ett biologiskt behov, så prioriterar jag även ner min egna personlighet och vem JAG faktiskt är. Jag börjar leva någon annas liv istället för mitt.
Jag är inte Björn. Renato. Min svärmor. Du.
Jag är jag.
Och jag vill gå på Formel-1, jag vill fotografera, och jag vill ta sovmorgon på söndagar. Jag kan ju aldrig bli en kombination av alla andra och deras enskilt bästa egenskap när de excellerar i något (för det är ju den egenskapen man jämför sig med). Jag känner ingen person som lyckas få ihop det perfekta familjelivet, träningen, har många hobbies som utförs mer perfektion, mår bra, har en bra karriär, och har det "perfekta" livet. Den ekvationen är helt enkelt inte möjlig då alla vägar förr eller senare har en uppförsbacke. En orsak är sannolikt att vi alla är väldigt jämnställda på en lika enkel som kritisk punkt, alla har nämligen bara ett dygn på 24 timmar. Det spelar ingen roll hur rik man är, vilken hudfärg man har, om man kallar sig själv för hen, eller om man är centerpartist.
Med den tanken kommer även medvetenheten och ansvaret att man inte skall försöka pressa andra att ändra på deras liv och pressa dem att bli något de inte vill eller kan. Man ska inte tjata på människor att träna mer, städa mer, arbeta mer, umgås med familjen mer - för man bygger bara upp en press som människor i längden inte kan hantera. Att försöka ändra på någons personlighet tror jag sällan leder till något bra. Ordet RESPEKT dyker upp i huvudet, och hur man respekterar andra, på allvar och på ett ärligt sätt.
Det känns skönt att ha kommit till den egentligen självklara insikten, och stå för den, att jag varken vill eller kan vara som "alla" andra - för det finns ju så många av dem. Jag kan inte vara bäst på allt. Jag sätter mina egna prioriteringar, efter mina förutsättningar, och är även beredd att stå för dem. Jag kommer sannolikt inte ha slim-fit skjorta närmaste framtiden, jag kommer inte vara på kontoret 08-22 varje arbetsdag, och jag kommer fortsätta låta dammet ligga i hallen ibland. Men jag gör - faktiskt - en jäkla massa annat. Jag väljer att lägga pressen från omvärlden åt sidan - och istället glädjas jag åt andras framgång och energi.
Och när jag ser den där duktiga jäkeln, ute i verkligheten, som imponerar på mig, så skall jag tänka på hur mycket energi och hur mycket tid det har krävts för att bli så duktig och vad de har försakat för att komma så långt. Jag ska bli imponerad av dem, likt de förtjänar, men sedan ska jag tänka på att jag inte skall sitta inlåst i mitt liv med pressande tankar om hur bra andra är på ditt och datt, och hur jag ska bli likadan, istället ska jag tänka - äh - vad fan kan dom om IPv6, datorhallar, och nya Airbus A320 Neo.
Sannolikt inte ett skit.
(Bilder från Alcatraz, San Francisco)
