MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

För många år sedan såg jag en kollega göra sin "todo" lista. Det var ett klassiskt anteckningsblock där uppgifterna var nertecknade - en uppgift per rad - nedskrivna med bläckpenna på det linjerade blocket. En del uppgifter var överstrukna vilket indikerade att de var slutförda, eller alternativt att de inte längre var aktuella.  Regelbundet så skrevs listan om med de kvarvarande punkterna, och nya las till. Ett klassiskt sätt att hålla reda på de till synes oändliga uppgifterna som finns på de flesta arbetsplatser.

Nu för tiden finns det ju smarta APPar för sådant här - det här med att skriva för hand blir ju allt svårare, våra finger och handmuskler är inte längre vardagstränade för det. I min telefon finns numera någon app som heter "Trello", där man kan dela på listor med andra meborgare, kanske dela "matköpslistan" med frugan, eller "att-göra" listan med projektkollegan.

För egen del använder jag oftast Notepad i min dator eller en handskriven lista när jag ska till affären. Enkelt, funktionellt, och framför allt - det är så jag alltid har gjort. För listor - det gör jag - till synes oändligt många och oändligt ofta. Skrivbordet på datorn har todo1, todo2, todo[n] och jag vet faktiskt inte vad det högsta numret är längre. Notepadlistorna finns alltid sparade - medan den där handskrivna lappen när jag ska till affären oftast är puts väck när jag behöver den.

Vi har haft ett upptaget familjeliv senaste året - precis som många andra. Jag har varit runt världen ungefär 1.07 månresor enligt Lufthansa, vi har flyttat till Öland, vi har arbetat med vår egna verksamhet, vi har haft byggprojekt, och vi har hjälpt grabben att komma in i en ny skola. För att klara av allt detta har dessa listor kommit att ta över våra liv och helt konsumera oss, inser jag nu  i efterhand. Nu efteråt funderar jag bland på vad vi håller på med i våra ändliga liv.

Så fort en punkt är avklarad, går man på nästa. Punkter tillkommer ofta med ursäkten att "den tar ju inte så lång tid" - för många delmoment är ju ganska små och går ganska fort. Men i en stressig vardag där det fulla glaset balanseras över parkettgolvet, så krävs det inte så mycket för att det skall spilla över. Sällan ställer jag mig frågan "behöver vi verkligen göra detta nu?" istället tänker jag "äsch - det tar ju inte så lång tid och det är skönt att få det gjort".

 Listorna är ofta väldigt enkla i sin natur. Handla mat. Betala räkningar. Sätta upp en lampa. Dammsuga. Boka hundpensionat. Köpa en present till födelsedagen. Besiktiga bilen. Göra läxan. Det är enkel vardagslogistik för att ekorrhjulet skall snurra och för att livet skall "fungera". Ett ekorrhjul som helst bara skall snurra fortare och fortare, och där hastigheten är någon värdemätare för upplevd framgång och lycka.

Alltför ofta tycker jag vi sysslar med saker som inte är så viktiga, men när de väl står på den där listan är de på något sätt det viktigaste som finns - för det blir genast en utmaning att utföra uppgiften och kunna stryka ett streck över den och känna att man vunnit ännu en delseger.  Jag tycker tex jag lägger oproportionerligt mycket tid på att administrera räkningar när det finns autogiro, jag tar ofta itu med hundpensionat alltför sent, varpå det blir ett projekt när allt är fullbokat, och varför blir kylskåpet så tomt att man måste ha en punkt för att handla mat?

Inte sällan gör vi också saker som liksom bara blir gjorda av vana. Detta eviga städande tex, för vems lycka gör vi det? Inte för min i alla fall. Visst gillar jag att ha lite ordning och reda - men varför skall det vara så jäkla rent överallt för? I överhuvudtaget tycker jag ofta att "ta hand om hus och hem" tar för mycket energi i anspråk. Men så har min personliga lycka rent historiskt sällan varit i hemmet, utan ute i världen. Det är egentligen först nu, när jag passerat 40 som jag tycker att jag äntligen har ett riktigt hem, något min kära fru har hjälpt mig med.

Min enkla poäng är att väldigt mycket, som faktiskt ÄR viktigt, aldrig hamnar på den fantastiska listan över saker att göra. Att ringa en vän. Att krama frugan. Att ta en lugn promenad och lyssna på fåglarna. Att lägga sig och bara lyssna på musik. Att prova på något nytt jag aldrig gjort innan för att växa som människa. Att hjälpa någon som behöver hjälp. Att ta hand om min kropp, Eller kanske hjälpa Einstein med att förbättra relativietsteorin.

I princip allt ovan, tycker jag, är viktigare än att städa och sätta upp en lampa. Likväl är den senare delen av listan bara någon form av belöning man får "unna sig" när man gjort klart den första listan med massa praktiska logistikmoment i vardagen.

Här, mina vänner, ligger hela grunden, till utbrändhet och olycka i livet. Vi sysslar med fel saker, i alltför stor grad. Vi är så upptagna i ekorrhjulet att vi inte förstår att man inte kommer fortare framåt bara för att hjulet snurrar snabbare. Istället för att hälla på ytterligare lite vatten i ett redan fullt glas - är det dags att börja tillsätta lite rolig karamellfärg - så livet får en färg och en mening.

För egen del är det dags att ta tag i det och göra små förändringar.

"Varannan punkt för lycka" tror jag ska bli mitt nyårslöfte för nästa år. För varje praktisk rad på "att göra listan", skall det finnas något annat som ger ett reellt värde i livet. Det kan inte vara så att man bara myser med frugan när hela "todo-listan" är tömd på tråk-uppgifter och typiska "hitte-på-uppgifter" som att renovera delar av huset.

Dessutom finns det idag många metoder för att bättre automatisera och orkestrera "tråk-listan" över uppgifter. Det är helt enkelt dags att sätta en liten motor på det där ekorrhjulet så det snurrar lite mer av sig själv, så man kan gå lite långsammare och stabiliare, och se ut över horisonten istället. Det är dags att ta kontroll över mitt liv och dess mening, istället för att låta mig styras över punkt-listor i ett notepad dokument på skrivbordet.