MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Ute på startbanan lättar precis en Singapore Airlines B777-300 och det fulltankade planet flexar ordentligt med vingarna när hjulen lättar från marken och vingspetsarna lyfter nästan 7 meter på respektive sida och ligger ovanför själva flygkroppen när planet sakta stiger mot skyn för att korsa Stilla Havet på väg mot Asiens andra brittiska mecka - efter Hong Kong.

Det har varit en väldigt intensiv arbetsvecka, som det så ofta blir på denna sidan jorden, där de nio timmarna i tidskillnad mot Europa försvårar det dagliga arbetet betydligt. Kommer man till jobbet kl 08.00 här, så är klockan redan 17.00 i Europa och folk börjar gå  hem - varpå alla frågor man eventuellt har, kommer att besvaras först dagen efter. Därför sker så uppstigning runt 04.00, strax innan soluppgång och på så sätt får man några timmar ihop med landsmännen i Europa, innan jag kraschar runt 15.00 och försöker, om möjligt, ta en tupplur innan kvällen så skall börja i detta fantastiska landskap i Kalifornien och Nevada.

Idag bilade vi från Reno till San Francisco, en resa på drygt 4 timmar, i normal trafik, som erbjuder ett fantastiskt bergslandskap där bilen som högst passerar nästan 3000 meters höjd innan man så vänder neråt mot Kaliforniens huvudstad, och tillika föredetta guldstad, Sacramento, innan man tar sig in i den allt tätare trafiken i "The Bay Area" - världens mest innovativa miljö. Den absoluta favoritplatsen för svenskar i USA.

Igår kväll, efter avslutad arbetsdag, så tog vi den 45 minuter långa bilresan till Lake Tahoe - en fantastisk bergssjö uppe i bergen runt Reno för att ta en middag på "The Lonely Eagle Grill". Landskapet under solnedgången är svårslaget, när man ser ut över denna stilla och kalla sjö, som ligger i dalen runt bergskedjan Sierra Nevada. Vi äter en fantastiskt god middag, och precis när solen har gått ner, exakt kl 20.31 så tar vi oss ut på den magnifika terassen runt restaurangen och andas bergsluft i 25 graders värme, och ser det vackra skådespelet på himmeln när solstrålarna bryts i atmosfären och bildar det röd/lila mönster på himlavalvet.

Runt en stor lägerled sitter vi så, nära sjön, och blir serverade en god dryck och njuter av landskapet, sällskapet, och det otroliga lugnet som infinner sig i denna tysta miljö, där endast ljudet från den sprakande elden, precis framför oss, och örnarna, högt i skyn, hörs. Samtalet, som under kvällen varit intensivt i vårt sällskap, klingar på något sätt av, då den goda maten gör att vi faller in i ett stilla matkoma, samtidigt som vi alla sitter hänförda av den enorma naturen och skådespelet som pågår precis framför våra ögon uppe i himlavalvet över sjön.

Sverige, som i många presenterar en otäck nidbild av USA, pratar ofta alltför illa om detta fantastiska land. Visst finns det problem här, men det är lätt att se problem hos andra och blunda för de man har själv. Jag har mer och mer börjat tänka på det även i företagssammanhang - om hur ofta det sägs att "någon annan gjorde fel", och hur sällan någon säger att "de själva gjorde fel".

För mig är detta en avgörande skillnad mellan en "junior" och en "senior" på arbetet. Den seniora tar på sig ansvar, skyddar sin grupp, och tar ansvar själv. Man skyller inte ifrån sig, och hittar på dåliga ursäkter. En junior däremot, är ofta väldigt duktig på att bokföra egna misstag på andra, utan att själv se sin egna roll i ett sammanhang. Som ledare försöker jag numera bli bättre på att inte bara erkänna mina egna misstag, men även att erkänna dem framför en grupp. Även om man ofta gör så gott man kan, så blir det ibland fel. Avsikten finns ofta inte där, men ibland går saker för fort, och slutsatserna är inte alltid faktabaserade. Det är en svår balansgång, men det gäller att våga ställa sig där uppe i mitten på gungbrädan och försöka balansera, istället för att göra det lätt för sig, vara feg, och sätta sig i stolen på ena sidan av gungbrädan.

Nu lyfter så dagens fågel mot Frankfurt, ett av Europas största ingenjörsunder, en Airbus 380-800. Därmed är det dags för mig att ta mig ner till min flygmaskin för att förhoppningsvis få en god natts sömn över Kanada, Grönland, norr om Island, ner över Bergen och slutligen mot Köpenhamn, där familjen så skall möta upp för vidare biltransport under kommande helg till Rom.

Vår värld, även om den oftast framställs som hemsk och fruktansvärd,  är verkligen fantastisk. Nu väntar årets bästa månad med min kära hustru, vår färgstarka grabb, och världens mest trogna hund, i ett otroligt vackert Italien. Det är svårt att sätta fingret på "lycka", men just här och just nu, känns det som om årets bästa månad knackar på dörren och jag känner mig väldigt tacksam och lycklig för denna möjlighet.

Ha en skön sommar. Det är du värd.