MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är någon typ av frihetskänsla som infinner sig när man rullar ut det tyska stålet ur garaget en italiensk söndagsmorgon och kör mot flygplatsen, för att blott 25 minuter senare stå vid gaten och redo att gå ombord på dagens spontanflygning till Malta - ett litet lätt skutt över Sicilen bara för att komma till denna lilla varma sandstenspärla i södra Medelhavet.

Nu ville det sig inte bättre denna söndagsförmiddag att AlItalia hade en försening på drygt en timme, så det blev ett utmärkt tillfälle att prova på det nya caféet i B piren - Mercedes Benz - ett alldeles utmärkt ställe i stilfull AMG klass.

Mina tankar när jag nu skriver detta, strax innan vi landar på Malta, handlar om hur mycket det kan skilja sig att åka till Malta en söndag, jämfört med att åka till Frankfurt en tidig måndag. Det är ju i mycket väsentligt ungefär samma procedur, men det är verkligen två helt olika avdelningar på cirkus.

Cirkus, Del 1

Rom till Malta

AlItalia, söndag förmiddag.

Klädda i flippflopp, solglasögon, t-shirts, står passagerarna upp i en lång ormliknande kö och väntar på att gå ombord, fast det är en timme kvar enligt skärmen ovanför dem. Att komma ombord först är uppenbarligen viktigt för dagens resenärer, de allra flesta turister på väg till Malta. Förutom klädstilen på dagens flock ser man även tydligt att det är turister då de har handlat en uppsjö tax-free produkter på flygplatsen och bär massor av vita plastpåsar. Det är en bra mix av människor, unga som gamla, men framför allt barnfamiljer och kvinnor. "Priority" kön för att gå ombord först ekar tom, de vanliga business-resenärerna är inte här idag, en söndag, på väg till Malta, utan är säkert hemma och försöker ta det lugnt och återhämta sig.

När meddelandet går ut att vi blir sena, så blir folk irriterade, och slåss nästan om att få prata med personalen framme vid disken, innan de lyfter mobiltelefonen för att ringa någon släkting, jourhavande kompis, eller präst för att  meddela att planet blir försentat. Som om den där timmen "försening" betyder liv och död för dem. Orden som används av de italienska resenärerna är bland de första jag lärde mig i Italien, det vill säga svärord, över det nationella flygbolaget som återigen sviker dem, likt kvalitén på en fransk bil. Den bästa frågan någon ställer till den stackars personalen längst fram är om de "trots förseningen" får behålla SIN plats i kabinen, eller om alla kommer få nya säten tilldelade. Hur man ens kommer på just den frågan, av alla möjliga att ställa, är långt bortom min intelligens.

När vi väl går ombord så tränger sig en äldre dam i kön och trots arga bu-rop från medpassagerare så slinker hon så ombord bland de första, som om hon kommer fram fortare till resmålet för att hon går ombord först. Hon hittar sin tilldelade fönsterplats, och slår sig glatt ner och trycker på knappen i taket och ber om en kaffe, det har hon minsann rätt till nu när planet är sent - och det skall AlItalia bjuda på! Bara några minuter senare ropar kabinpersonalen ut ett namn i högtalarna, som visar sig vara hennes, och ber henne att vänligen gå tillbaka till terminalen, då hon glömt både sin make där, samt tagit med sig hans pass och boardingkort, varpå han står där helt övergiven - som Zlatan i Sveriges aktuella "fotbollslandslag".

Boardingprocessen går ganska fort tills dess att alla är ombord, sedan börjar maka par byta plats med varandra - många vill sitta vid fönstret och titta ut över havet och njuta av utsikten, där uppe i det blå. I övrigt är det ofta samma personer som vill sitta vid fönstret som så gärna senare vill hämta boken, eller läppstiftet, som ligger kvar i väskan ovanför dem. Det verkar faktiskt även finnas en direkt korrelation mellan att vilja ha fönsterplats och dricka kaffe och berusningsdryck, varpå de ständigt skall gå på toaletten och därför måste be övriga passagerare resa på sig.

Till och med personalen slappnar av en sådan här dag, när det mest är turister som rör på sig ut i världen. Man ber inte ens om ursäkt för förseningen, utan tar den med ro och njuter av utflykten söderut i Medelhavet. Att planet är sent är säkert ingen slump, Malta är slutdestination för samtliga resenärer, och det var en enkel flygning att "offra".

Cirkus, Del 2

Rom till Frankfurt

Lufthansa, måndag morgon

Om utomjordingar hade varit med på denna flygningen hade de trott att alla på jorden var män, var zombies, och var klädda i en kostym med en tillhörande blå skjorta som egentligen hade behövt få lite mer morgonkärlek av strykjärnet än vad den slutligen fick. Till skillnad från turisterna i flyget enligt ovan så har vi här nästan bara affärsmän, även om någon kvinna ibland förekommer i sin ensamhet. Resenärerna skall inte bara till Frankfurt utan vidare ut i världen, varpå flyget kommer gå i tid, en så kallad prioriterad avgång till skillnad från den ovanför där Malta var slutdestination för samtliga varpå en försening var enkel och billig att hantera för flygbolaget.

Prioritykön är tom till sista sekund, sedan precis innan avgång, kommer så hälften av resenärerna från loungen och smiter ombord först, inte för att de har så bråttom ombord, de hade gärna gått på sist, men de vill vara säkra på att deras "4 dagars väska" med hjul, gärna svart och av ett fint märke, får plats där uppe i den begränsade hyllan ovanför dem innan alla andra kommer med sin väska, de som också reser i tjänsten, men inte fullt lika ofta, varpå deras Guldkort fortfarande bara är en hägrande dröm i en allt för avlägsen framtid.

När de väl slagit sig ner vid gångplatsen, eftersom man där får mer plats, kan gå på toa när man vill, och dessutom inte alls behöver bryr sig om utsikten, så somnar de ofta direkt innan planet ens backat ut från gaten. De få som är vakna har sina Bosehörlurar på sig och sitter med sin lilla dator, idag ofta en IPAD med extra tangentbord, och förfinar veckans PowerPoint eller Excel. När kaffevagnen kommer beställer de ofta just kaffe och vatten, någon alkohol är det inte tal om - det är en ny vecka att prestera, en vecka att göra affärer, och att trötta ut sig med sprit redan på morgonkvisten kommer inte på tal.

När Luftahansa personalen så går runt och serverar sin dryck, hälsar de på många resenärer med deras namn, eftersom alla här i kabinen är att anse som trogna resenärer och ju mer man fjäskar för dem, ju mer fyller man kabinen i framtida flygningar. Alla är lugna under flygningen och har redan bra koll på vart de skall, när de väl landat, och bara någon ung rookie kollar på sitt nästa boardingpass stup i kvarten. Han frågar stolsgrannen om han tror att väskan kommer hinna med nästa flyg, när de bara har 45 minuter på sig att byta på Frankfurts flygplats, vilket egentligen är en evighet av tid även om den 20 minuter långa promenaden från gate A42 till gate C13 ibland känns väl lång. Att han är rookie märks i övrigt inte bara på frågan som ställdes, utan att den i överhuvudtaget yttrades, ty affärsresenärer checkar inte in bagage, de åker bara med kabinväskor och de utnyttjar verkligen allt de har i sin väska, till skillnad från turisten som packar alltför mycket kläder i rädslan att det "kan ju bli varmt", "det kan regna", "det kan vara bra att ha", och "jag fick ju denna trots allt av frugan", varpå den åker ner i väskan i "tacksamhetsskuld" istället för "behov".

När vi slutligen landat på Malta så får jag frågan av mina två medresenärer på samma stolsrad om de behöver visa Pass och krångla sig igenom Tullen. Jag förklarar för dessa Australienare att det inte kommer att behövas då Malta är med i Schengen, och att de kommer slippa sådant elände och snart står och väntar på sin väska i ankomsthallen i lugn och ro tillsammans med alla andra, och kan shoppa lite under tiden.

"Bra säger tanten", och tittar på mig. "Då hinner jag köpa mer handkräm, min tog precis slut".

 

CB