ATT GÖRA SAKER ANNORLUNDA
I måndags fick jag en idé som jag sedan försökt anamma på alla möjliga sätt under veckan. Min idé var lika enkel som briljant - jag ville prova att göra saker annorlunda och sedan se hur det gick. Allt för ofta kommer jag in i vanemönster och kanske till viss del även beroendemönster där jag gör saker som jag alltid gjort för att det är bekvämt, enkelt, och kanske i viss mån riskfritt. Problemet om man alltid gör samma sak är ju att man aldrig upptäcker något nytt, eller kan få något bättre, utan man står helt enkelt, stilla kvar, på samma punkt.
Varje morgon lämnar jag lägenheten runt kl 09.30 för att vara på jobbet kl 10. En svensk kanske tänker "oj vad sent" - men svensken skall nog fundera på när det går hem från jobbet istället, för inte är det mellan 19 och 20 som här lite längre söderut. När jag flyttade in i min lägenhet i Rom så provade jag lite olika färdvägar för att ta mig till jobbet och fastnade sedan för en rutt som sannolikt går fortast, samtidigt som det man kallar för "jitter" på nätverksspråk är vädligt lite. Lite jitter innebär att tiden är ganska förutsägbar och att det sällan blir köer utan att trafiken flyter på, ungefär likadant, varje dag. När jag så körde iväg i måndags så tänkte jag helt enkelt att "nu tar jag en annan väg" - och så blev det. När jag hade kört drygt halva min vanliga distans så körde jag rakt fram istället för att svänga till vänster, och sedan fick GPSen hjälpa mig att hitta en alternativ rutt till min destination. Det är fantastiskt vad mycket nytt man kan upptäcka, där runt hörnet, där man kör förbi varje dag.
Följande dag tog jag samma väg, och det slog mig att det inte är en naturlag att jag kör direkt till jobbet för att sedan ta min morgon Espresso där, jag kan ju faktiskt stanna på ett fik på vägen. Sagt och gjort, det tyska stålet kom till halt och jag vandrade in på ett litet café och beställde en Café Lungo och fick betala hela 1 euro för kalaset. Fiket var väldigt trevligt och kanske, tänkte jag, skall jag göra det till morgontradition och stanna där regelbundet och bli en stammis, prata lite skit, och vara en del av det italienska samhället utanför arbetet.
Veckan har varit väldigt varm, precis som i Sverige, men på klassikt Rom manér kanske lite varmare till. Under lunchen någon dag så fick jag för mig att ta en glass på favoritstället - Romana. Här serveras världens bästa glass och allt jag provat har smakat magnifikt. Men är det något jag gör likadant nästan varje gång så är det ju att välja samma smaker när kulorna rullas ihop där ovanpå våfflan. Medan jag väntar på min tur står jag och beundrar tavlan där alla olika val av glass är uppskrivna prydligt för hand med krita på italienska. Min fantasti brukar vara ganska dålig, varpå det ofta blir vanilj, ljus choklad och mörk choklad.
Resultatet brukar bli helt fantastiskt - varpå jag sällan bytt, men idag tänker jag att det är dags att prova något annat. När jag ser alla alternativ kan jag inte bestämma mig, och av någon anledning så hamnar tanken på Fibonaccis talserie, och jag beställer så enligt den kända talserien 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21 ... nr 3, 5 och 8. Det visade sig bli helt fantastiskt bra, och jag fick prova något helt nytt som blev en ny favorit - tyvärr minns jag idag inte riktigt vad smakerna hette där på tavlan, eftersom jag blev så fokuserad på hur jag kom att tänka på Fibonacci, så jag hoppas ordningen inte ändras till nästa besök.
Igår var jag sugen på en kort paus i vårt café på arbetet och gick således ut genom mitt rum, och iväg mot källaren där caféet är beläget. "Varför gå själv" - tänkte jag - när jag kan ta lite sällskap. Normalt "hänger man" ju alltid med samma människor på jobbet, på gott och ont, och jag fick för mig att bjuda med tre stycken som jag känner lite mer ytligt. Vi hälsar på varandra, vi vet vad vi har för roller på jobbet, och kan varandras namn, men det är liksom inga jag pratar med socialt. Jag går förbi ett rum där jag så öppnar dörren, och frågar om de vill följa med på en "Café" som det kallas här. Jag blev så glad att alla tackade ja, och gesten blev vädligt uppskattad när vi stod där nere och drack vår varma 20 ml dryck från en väldigt varm kopp. Alla skakade hand och tackade, och redan idag bjöd de så tillbaka. Tänk vad enkelt det kan vara, bara man tar första steget själv.
Ikväll är sista dagen i Rom på ett par veckor och frys och kyl var väl tomma varpå jag fick för mig att gå ut och äta. När jag vandrar förbi min favoritkvarterskrog ser jag att den är väl full, och ljudnivån är ganska hög. Tämligen snabbt bestämmer jag mig för att gå några hundra meter upp för backen och prova en annan krog vi kört förbi vid några tillfällen som sett trevlig ut. Klockan är ganska sent och när jag börjar gå upp för backen har klockan redan passerat 21.30. Jag får en bra plats utomhus i den varma "sommarkvällen" och menyn ser väldigt bra ut. Likt vanligt dras ögonen till pizza, pasta carbonara, bruschetta pomodoro eller kanske ett gott kött stycke på menyn. Jag hittar en god ryggbiff som skall vara skivad när man får den, stekt i lite konjak. Det kittlar till i magen, men samtidigt så minns jag veckans mantra att göra något annorlunda. Snabbt ändrar jag mig och beställer en vegetarisk hamburgare och det visade sig vara helt fantastiskt bra och kanske har jag nu hittat ett nytt favorit-hak och även en god vegetarisk rätt.
Veckans roligaste händelse var väl annars igår efter jobbet när det knackade på ytterdörren till lägenheten. Redan tidigare i veckan hade jag tagit ett foto på en lapp som satt ute vid grinden för att en kollega skulle översätta texten, varpå jag fick reda på att en präst kommer att besöka våra lägenheter och välsigna dem. När jag så öppnade dörren igår så stod han där, tradionellt klädd och efter att han hade pratat i någon minut där utanför dörren så avbröt jag honom och sa "Hello Sir". Han log lite när han förstod att min italienska var begränsad, men erbjöd sig att komma in i mitt enkla hem för att välsigna min bostad.
I normala fall hade jag bara slängt igen dörren likt jag gjorde när Jehovas besökte mig alltför ofta under min student-tid i Jönköping - men hur kan jag neka denna goda man att stiga in i mitt personliga palats och förbättra min framtid. Med min tanke att "denna veckan gör jag saker annorlunda" så välkomnade jag honom in, och på några minuter hade han stänkt vatten på väggarna och förbättrat levnadskvalitén i min bostad på ett sätt jag inte trodde var möjligt - dessutom fick jag skänka 10 euro till de mer behövande innan han lämnade mitt område för kvällen.
Och så fortsätter veckan.
I veckan tänkte jag ringa till en personlig vän om dagen för att prata skit några minuter - för hur ofta ringer man någon nu för tiden? Jag har sprungit utomhus istället för på löpband. Och jag har lyssnat på annan musik än vanligt, Bruce har fått ta en behövlig paus och har ersatts av Pavarotti, Tina Turner och Diana Krall.
Än så länge känns alla min vane-brytande aktiviteter som en framgång. Att våga göra något annat, och göra sin box större än normalt är ofta en bra väg till att må bra. Vi får se hur veckan fortskrider och om jag löper linan ut, för nu bär det nämligen hem till Sverige. Ett Sverige som ligger mig varmt om hjärtat, och fast jag mer och mer känner mig hemma i andra länder så är Sverige lite som sådant där glitter på spray-burk. Oavsett hur mycket man tvättar sig, så finns det alltid lite glitter kvar.
Om några timmar går flyget norrut och idag provar jag SAS istället för Lufthansa, givetvis. Bilderna från ett fantastiskt Sverige med familj. Något att se fram emot.
