SLAGET I BAREN
För blott 30 minuter sedan så landade jag i Munchen efter en behaglig korsning av Atlanten inatt där det var ovanligt tyst och lugnt ombord, turbulensfritt, och humöret var på topp. Efter att återigen ha sett filmen "The Revenant" som jag tycker är helt fantastisk, med foto som slår det mesta, så blev det lite skön sömn innan hjulen slog i backen och vi parkerade vid nya satellitterminalen för Lufthansa. Direkt ur planet så fann jag loungen och nu några minuter senare har jag både fått en god dusch, och lite gott att äta innan resan snart fortsätter mot ett varmt och soligt Spanien.
Igår kväll satt jag på en hyggligt ny bar på flygplatsen i Montreal. Det var någon timme kvar innan det var dags att lyfta och jag tänkte ta mig lite mer "riktig" mat än det man får på flyget. Jag brukar göra så när möjlighet ges, eftersom jag tycker stöket med allt spring på flyget mest är jobbigt, och stör den vilan som man så väl behöver för att ha energi när man kommer fram.
Strax efter att jag har beställt min mat och dricka märker jag att allt inte står rätt till. I baren finns det tre stycken bartenders och de småknuffas lite som småbarn gör ibland. Runt baren sitter väl ett femtontal gäster och när jag väntar på maten är det uppenbart att gästerna följer dessa "bartenders" när de häller upp dricka och försöker göra sitt jobb.
Jag lär mig tidigt, av deras ganska höga skitsnack, där bakom disken, att de idag har ett nytt system för hur kunder, och därmed den viktiga dricksen skall fördelas. Tidigare har baren varit uppdelad i tre sektioner där varje bartender har haft sin del, men eftersom distributionen av gäster alltid blivit ojämnt fördelad mellan de olika sektionerna så har man nu bestämt sig för ett nytt system, nämligen att man i turordning, allt eftersom kunder sätter sig, blir tilldelad en gäst.
Ganska snart uppstår konflikter när man tex inte kan bestämma sig för om folk är i sällskap eller inte, och de börjar bråka verbalt om vem som skall ta beställning, leverera dricka och mat, och sedan ta betalt. Medan de tre står och tjaffsar med varandra om vems kund det är, får så kunden nog, ställer sig upp och går. För någon dricka blev det inte. Och så upprepas det, gång efter annan.
Förutom att servera oss kunder i baren har dessa bartenders även i uppgift att förse de som serverar dricka vid borden. Bongarna kommer in i jämn takt, men då mina bartenders är för upptagna med att fördela gästerna mellan sig, så glöms de bort, och mina bartenders hamnar snart i konflikt med övrig personal på restaurangen som inte får dricka till sina gäster, och det blir allt mer högljutt och dålig stämning på denna plats som skall ha en positiv och skön känsla. En olustig och tryckt stämnning råder.
När så en servitör inte fått dricka på femton minuter, och hans större sällskap på ett tiotal personer lämnar sitt bord, då brister det och han skriker rakt ut mot de som arbetar i baren. En i baren blir riktigt upprörd och skriker minsann tillbaka, och nu råder det världskrig. De kan nämligen inte enas om vilket språk de skall bråka på, den ena vill bråka på engelska, medan den andra vill bråka på franska. Vi är trots allt i Quebec. Alla gäster är nu väl medvetna om att här råder upprorstillstånd, och fler och fler gäster reser sig och lämnar.
Bredvid mig sätter sig så en ny gäst som inte uppmärksammat vad som händer, och innan jag hinner avråda honom från att beställa en kall öl så är ordern lagd. Nu blev det så oturligt att det blev fel bartender som tog ordern, och själva ordningsföljden på kunderna blev därmed fel. Kunden, som bara verkar göra ett snabbt stopp ber om notan direkt, varpå han får den slängd framför sig. Sju dollar är det, PLUS dricks minsann, som bartendern gör väldigt tydligt. För SERVICEN.
Vi andra gäster skrattar lite och tänker "vilken service?" Kunden lämnar ingen dricks, och sveper sin öl snabbt innan han lämnar mot sitt flyg. Nu blir det handgemäng i baren eftersom fel bartender tog ordern, och till råga på allt inte fick någon dricks att lämna över. Hovmästaren i restaurangen har nu fått nog, och tillsammans med 2 poliser hon fått tag på i terminalen som beskydd så rusar denna kvinna, blott 45 kg tung fram, och skäller ut alla i baren efter noter. De tre männen, avfärdar henne och hennes kroppsvikt, och gör tydligt att de på inget sätt bryr sig om vad hon säger, och att de tänker jobba klart sitt skift, innan de går hem och kanske inte är välkomna tillbaka till jobbet dagen efter.
Den dåliga stämningen har nu övergått i någon typ av underhållningsvärde för oss andra. Sandlådekriget mellan dessa tre bartendrar, som på liten yta försöker undvika varandra, blommar nu för fullt. Det blir dags för mig att gå och det är boarding om 10 minuter. Jag ber om min nota, från samma person som tog min order, men sedan tydligt meddelat att han "glömt bort mig" när jag inte fick min mat. Nu avkräver han mig på både nota och dricks. "Don't forget the tip, Sir".
Jag ställer mig upp, väldigt lugnt och tydligt. Tittar honom rakt i ögonen. Blicken jag ger påminner om den min fru ibland ger mig för att tydligt visa att jag gjort fel.
"Sir - I refuse to pay for both my drinks, the food I did not get, and the service that was not provided. This is the worst bar I have visited in my life, and you and your colleagues should be ashamed of yourselves and the 'professional' service you provide."
Detta är första gången under denna halvtimman en kund säger åt honom, och denna gången verkar han faktiskt lyssna.
"I would suggest that the three of you get your act together and start to behave like adults. If not, I would suggest you go home."
Han avbryter mig och säger "well fine, you don't have to tip".
Jag tittar på honom, lite obehagligt länge tills han slutligen vänder bort blicken, och nu tittar de sista kvarvarande gästerna på mig och honom för att se vad som skall hända. Jag tror jag ställer till en "scen".
Jag vänder mig till publiken, och ber dem vänligt men med bestämd ton att resa sig och lämna detta inferno av dålig service och småbarn som inte har vanligt folkvett. Först händer ingenting, men efter några långa sekunder ställer sig en upp, två upp, och slutligen alla, inklusive de i restaurangen, och ger mig en applåd och alla lämnar detta vanskötta ställe och låter mat och dricka stå kvar. Det känns lite som en amerikansk film.
När jag så går mot flyget, med en bar och restaurang bakom mig som snabbt töms på folk, likt en badstrand där åskregnet kommer, så kommer det en sådan där bra känsla i magen, och när jag sedan får bespisning på flyget efter en utebliven servering i baren så känns det ännu bättre. Här bemöts jag nämligen som en kund, får god mat, och tillsammans med filmen som visas blir det en skön stund trots allt. Men så åker jag ju med Lufthansa också.
Som Kerker brukar säga: Är det tyskt, då är det bra.
