MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Vi befinner oss på 37.000 fot mellan Nya Zeeland och Australiens östkust. Bara mellan dessa två platser är det tre timmars flygtid, ungefär som att flyga från Kiruna till Rom. "Souhtern Pacific" är en världsdel där avstånden är gigantiska - något vi lätt missar när vi tittar på vår karta hemma i lilla Europa. Under drygt 11 timmar kommer vår Airbus A380-800 att flyga mig över Australiens fastland i cirka fem timmar, för att sedan passera Indonsien innan vi landar i Singapore lagom till kvällsmaten och halvvägs hem till Europa.

 Flygvärdinnorna har precis serverat den klassiska förrätten på Singapore Airlines - Chicken & Lamb Satey med jordnötssås och några skivor rödlök och gurka fint uppsatta på tandpetare. Så enkelt - och så gott. Kanske världens bästa flygmat i all sin enkelhet - lite som en 90 gramsburgare när man är riktigt hungrig på sena kvällen efter en alltför sen utekväll när leverantören betalar.

Under den sena eftermiddagen igår fick jag en mina bättre upplevelser i fjärran land när jag av en slump sprungit på ett reklamblad om en fotoutflykt, som jag nappade på, då arbetet var avslutat och jag mest hade tråkigt i väntan på att åka hem. Att vara iväg långt hemifrån själv, med avklarat uppdrag, är ofta inte särskilt roligt alls. Hemlängtan kommer, drömmen om familjen och sällskapet, eller vännerna och tryggheten i lägenheten.

Jag hade tidigare försökt boka om hemresan till en dag tidigare, men flygbolagen tyckte att att min arbetsgivare skulle betala 12.000 kr för en ny hemresa, vilket faller på sin egna orimlighet. I en liten Mitsubishi mini-van kom så en grabb i min ålder, Kai, och hämtade mig för att visa upp sina högst personliga fotoplatser i närheten av Auckland.

Vädret var varmt och behagligt och när vi småpratade genom bilresan ut från stadskärnan så visade det sig att Kai var från Hannover och hade bott i Nya Zeeland en tid och som extra-gigg visade han runt fotonördar likt mig själv, runt mot en skälig avgift. Nu i efterhand har jag nog aldrig stött på en tysk som pratat så bra engelska, eller i detta fall engelska med kiwi-dialekt. Enkom när han sa "of course", vilket tyskar ofta gör eftersom de säger "genau" ofta på tyska, avslöjdes hans egentliga ursprung. Och så de fotriktiga skorna förstås.

Efter att ha besökt "djungeln" och "vattenfallet" kom så skymningen och vi hade tagit oss till nordöns västkust och Bethalls Beach. Vi var i god tid då klockan bara var 19 och solen försvinner bakom horisonten först 20.20, lokal tid, och surfare anlände fortfarande till stranden för att njuta av ett sista åk vid denna guds heliga plats. Vi vandrar ut längs stranden och med tunga steg efter dagens branta bergsvandringar tar vi oss ut mot havet.

Sanden, mjuk och finkorning som en Bödastrand, är svart då den delvis består av lavamineraler, och landskapet är alldeles magnifikt. Det är vardag, klockan är sent, och det är inte riktigt säsong, så vi möts av storslagna vyer som nästan är helt folktomt. Här finns inga kiosker, flaggor, eller komersiella "black-friday" avyttringar, utan bara natur, hav, vind och dofter. Som Öland - fast mer storslaget.

Vi riggar upp kameran på ett litet lavamassiv vid den bortre delen av stranden och väntar så på att solen sakta skall krypa till kojs, samtidigt som vi småpratar och sammanfattar dagen. Det är ett himelskt skådespel jag ser framför mig och jag får nästan nypa mig i armen för att tro att det är sant. Vid något tillfälle så släpper jag tanken på att fotografera, och istället står jag bara och njuter av utsikten, möjligheten, och vår planet som visar upp sig från sin bästa sida. Om jag vore utomjording och fick en kväll på jorden - då skulle jag stanna här.

När den blåa timmen pågått ett tag så kommer de kyligare vindarna, och mätta av upplevelser, solsting, och med fyllda minneskort så börjar vi så sakta vandringen tillbaka mot bilen någon kilometer bort. När jag kommer till hotellet är jag både mentalt och fysiskt helt slut, och sällan har jag somnat så fort, totalt utmattad från dagens upplevelser och energiförbrukning i sandstrand, djungel, och kullar.

När jag vaknar så är min första tanke att, någon gång i livet, måste jag komma tillbaka och få uppleva detta igen. När jag snabbt går igenom mina bilder inser jag att känslan av mina upplevelser fastnat där i 2D på mitt minneskort - och jag blir varm inombords av att ett av mina intressen har kommit att bli fotografering.

Vi har bränt av lite bränsle och stiger nu sakta till flygnivå 400, dvs 40.000 fot. Det är ovanligt högt för att vara på södra sidan av jordklotet, men jag gissar att Kaptenen gör vad han kan för att öka farten i den starka motvinden. Middag väntar, och till det en James Bond film för att fördriva tiden på väg mot Asiens mångkulturella Metropol.

Precis innan vi lyfte fick jag spärra mitt kreditkort då någon lirare lyckats köpa både Comviq-Kontant och en resa till Serbien på min bekostnad. Att en del människor aldrig kan se skillnad på mitt och ditt - men så är det väl som största sopan på jobbet någonsin sa; herr Brendan Linden; "when you are close to Serbians, keep holding onto your wallet". Skitsnack förstås, som allt annat han kläckte ur sig - men idag kändes det ändå högst relevant.