MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

För drygt 17 år sedan fattade jag ett viktigt beslut. Det var millenieskifte och mitt vuxenliv hade tagit fart på riktigt med ett stabilt jobb, en stad jag börjat känna mig bekväm i, och en framtid som såg ljus ut. Allt mycket bättre än det mörker jag hade känt under stora delar av mitt tidigare liv. Det var egentligen inget genomtänkt beslut, utan kom att bli en handling som sedan inte reverserades - jag bröt med min "mamma". Just då, efter det arga telefonsamtalet, så var det inget som kändes som skulle fortgå fram till idag - men så har framtiden kommit att bli. Med beslutet föll även den tillhörande delen av släkten bort - och även det var inget som beskymrade mig nämnvärt. "Ensam är stark" var filosofin.

Åren har sedan passerat i en till synes allt snabbare takt, och snart fyller jag 40 år och befinner mig "mitt i livet". Jag är idag helt säker på att mitt beslut var rätt, och det är absolut ingenting jag ångrar, samtidigt som det på många sätt är tragiskt och eventuellt, ur ett mänskligt plan, kanske även dumt. Men livet är inte enkelt, och beslut måste fattas, och livet skenar vidare.

Som en konsekvens av ovan slutade jag även träffa min morbror Jörgen. Det föll sig naturligt och mitt intresse för det här med släkt som sviker var sannerligen inte stort den där dagen för drygt 17 år sedan. Jag ville bort, jag ville klara mig själv, och aldrig mer vara beroende av någon annan. På många sätt har det präglat mitt liv. Att gå min egna väg, och i princip strunta i vad andra "tycker", på gott och ont.

För några veckor sedan tog min morbror så initiativet till att träffas på neutral mark på Öland tillsammans med fru, deras dotter Linn och hennes häst Electra. När jag och Linda kör dit för att träffa dem funderar jag lite på hur mötet kommer att bli, vad som skall sägas, och hur det kommer att kännas att åka därifrån. Ungefär samma känsla jag alltid har när jag åker till tandläkaren - en gång per decennium- en konstig nervositet inför det kanske enklaste i livet.

Medan den eleganta hästen så rör sig på fälten med Linn på, så samtalar vi kort om livet, var vi befinner oss, och om väder och vind. Vi känner inte varandra längre, och det är tydligt att vi inte har så mycket att prata om, förutom de känsliga punkterna kring släkten förstås. Ett ämne som inte lämpar sig att prata om, just här och nu. Det är inget man tar upp på första återträffen om man är strategiskt lagd. Samtalet flyter på i all välmening och visst är det småtrevligt där ute i det något ruggiga vädret medan kusinen briljant för hästen framåt som hon aldrig gjort något annat.

Jörgen som idag passerat 60 år har planer på att gå i pension, och när jag står där och pratar med honom så inser jag att senast jag såg honom, så var han ungefär lika gammal som jag är idag. Det blir en tankeställare hur fort livet går i vår vardag och hur jag tyckte att han var så "gammal" för drygt 20 år sedan, medan jag idag har nått nästan samma ålder som han var i då. Jisses.

Min kusin som jag inte känner, men via FB stöter på ibland, för sin häst med största intresse medan vi pratar om de astronomiska summorna som behövs för att hålla igång detta ekipage. Alltid är det något med hästen - och det krävs ett ordentligt engagemang för att hålla ett sådant ståtligt djur. Ett engagemang som bara finns att hitta i någon som arbetar och satsar hårt - på vad än det må vara. Det är svårt att inte bli imponerad när kärnfamiljen står där medan dottern och hästen rör sig över höstfältet. En känsla och närvaro av föräldrar som jag aldrig själv fick uppleva som barn.

Under den timmen vi pratar där ute på fältet, i skydd av häst, min kamera, och respektive fru, så sägs egentligen inte så mycket. Samtalet är nästan lika kyligt som vädret för dagen, och kanske var det bäst så. Det blir några fina kort på Electra och Linn, även om vädret inte bjöd till, och när jag och frugan åker därifrån till den stundande kön på Ölandsbron efter årets Skördefest så är jag på något sätt helt neutral till släktträffen som nyss gått av stapeln.

Det har gått ett par veckor nu, och jag funderar på om jag egentligen själv vill börja umgås mer med "släkt", och för egen del är det en svår frågeställning. Först och främst är jag nog själv dålig på det då mitt intresse, på grund av historia är svalt, och dels känner jag att det inte är något jag just nu vill prioritera. Men så kommer den där tanken om hur fort 20 år går, och snart är jag återigen lika gammal som Jörgen är nu - och åren har levts, eller försummats.

För de med starka och ordentliga familjeband är nog min diskussion till viss del obegriplig. Men kommer man från min bakgrund och min uppväxt, så är den helt annorlunda. När jag imorse gick ut genom min dörr i Rom och mötte solen, och ser på det liv jag lever idag, som jag själv är ytterst tacksam för, så är jag säker på att jag aldrig varit här om mitt liv hade lunkat på som vanligt och ett "svårt" beslut inte hade fattats.

Jag befinner mig återigen vid ett vägskäl i livet - och med åldern kommer på något sätt mer eftertanke istället för spontanitet och "fuck-the-world-mentalitet". Likt många av mina beslut fattas idag så är de mer baserade på erfarenhet än kunskap, mer på magkänsla än spontanitet, och mer kloka än dumdristiga. Just frågan om att återigen öppna upp för "släkten" är även en fråga som berör både min hjärna och hjärta - två ibland helt motstridiga entiteter med olika livsinsikter och synsätt.

En sak är dock klarlagd. Likt när jag lämnade tandläkarbesöket sist och kände mig nöjd efteråt, så kändes det likadant när jag lämnade min morbror Jörgen. Det var inte så att jag tog ett glädjeskutt och log hela dagen - men en god känsla av att "nu var det gjort" infann sig, och livet går vidare.