MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Det är måndag och jag har precis landat hemma i Rom efter en dag i Milano. Jag har inte varit här hemma i den eviga staden på ett par veckor, men lägenheten har trots det varit bebodd då min kollega, och kära vän, Kalle m familj, använt lokalen som nybliven Romare, innan den egna bostaden är funnen och kontrakterad med bläck på pappret.

 

När jag så kommer hem tar det bara 30 minuter innan väskan är uppackad, tvättmaskinen är igång, en liten Jack med is står bredvid datorn, och jag går igenom de senaste bilderna jag tryckt av. Någon form av "vardag" infinner sig där i fåtöjen med Direstraits på Youtube i bakgrunden på den lilla, men ack så Bamse-starke Bose högtalaren.

 

 

 

 

I min dag tycker jag att min vardag är lik alla andras - men det verkar inte en del andra tycka. För medan en del pendlar till Ljungby eller Vislanda, tar jag en Airbus till annan plats i världen. Egentligen ingen större skillnad för mig då det bara är en logistik fråga - men för en del andra - en enorm skillnad. Så - hur ser en vardag ut för mig?

 

Jag ska erkänna - jag har några svagheter! Mitt lív, som det ser ut nu, tillåter inte att man tittar på TV (alls), eller att man tränar regelbundet, eller att man alltför frekvent träffar släkt och vänner. Ordet "slappa" har aldrig varit något för mig heller - även om jag också kan total krascha någon söndagseftermiddag.

 

Den lilla tiden som blir "över" använder jag enkom för att träffa den närmaste familjen - och kanske för att utöva något intresse - i mitt fall fotografering. Foto har blivit alltmer viktigt för mig- en sport där det inte finns några regler, och där jag själv helt väljer vad jag vill göra och vad jag gillar. Kultur, Konst, Kapitulering från vardagen. Mitt KKK. En flykt från måsten, en flykt från teknik, och en stund att vara på plats, just där och då. Själva essensen i livet.

 

Så nedan är en Vardag - i mitt liv. Inget speciellt. Inget konstigt. Inget glamoröst.

 

Idag vaknade jag.06.00 i Milano på ett hotell jag inte ens minns namnet på. Jag kände mig klarvaken - men för mig var det för tidigt att gå upp, så jag försökte somna om en timme, men det visade sig omöjligt. Jag tittar på nyheterna på YouTube och läser igenom alla Sveriges "ledare" för att hålla mig up-to-date med den politiska situationen i Sverige. Jag är extremt politiskt intresserad, men gillar även att argumentera, ända sedan gymnasietiden. Vårt kära land är så väldigt ängsligt, och numera väldigt polaliserat, att jag börjat bli orolig för vår framtid.

 

Jag går upp och för dagen har jag en helt ny Hugo Boss skjorta som tyvärr har sina pressveck då den varit vikt i paktet, så jag hänger den i duschen och drar på skållande hett vatten för att ånga den slät (strykjärn är förbjudet på hotell t i Italien pga brandrisk). Jag ska på affärsmöte, och av respekt för min leverantör eller kund, och särskilt i Milano, klär man sig adekvat inför det stundande mötet. Att visa respekt för sin "nästa" är en självklarhet här, och ibland skäms jag faktiskt för svenskar. Vi är, om möjligt, de enda som är mindre modemedvetna än folk i San Francisco. Bara i Sverige kan man ha leggings och kjol i kombination, eller smutsiga jeans, ful t-shirt och vara ofräsch.

 

 

Jag hanterar lite epost från natten under den tidiga morgontimmen (både från Kina och USA) och ger mig sedan ut. Jag hoppar alltid över hotellfrukosten (bokar utan) och idag går jag till en lokal bar/cafe där jag tar en Espesso och en Crossaint. Hotell-frukost-salar är knappast den morgoninspiration jag söker. I min väska ligger snart även en Cola Zero för när jag blir törstig eller börjar bli trött. Jag ser det som ett extra-batteri. Ungefär som ett battery-pack till mobiltelefonen.

 

Jag letar snart taxi. I Italien använder vi ett speciellt taxi-bolag beroende på stad, allt för att slippa lägga ut pengar själv. 69-69 ska jag åka med idag, vårt taxibolag i Milano. Det visar sig svårt att hitta en sådan bil, klockan 09.00, i Milano en måndagmorgon. Men slutligen går det - och resan tar mig så ca 30 km utanför centrum till vad som snart är Europas största datorhall för drygt 3 miljarder svenska kronor för fas 1 av 3.

 

 

 

Dagens möte är så att besöka SuperNap (www.supernapinternational.com) utanför Milano. Jag träffar deras VD, deras CIO, deras CSO och får även besöka bygget med riktig hjälm, stålhätta-sko, och varselväst. Det är en fantastisk plats för de som är inom min domän. Det absolut bästa inom data-center som finns för pengar. Rolls Royce. Många byggnads-artifakter kommer från Sverige - vilket gör mig extra stolt - för är det något man kan vara i världen så är det att vara stolt Svensk. Vi hör om mycket elände i Sverige - hur dåligt allt är, men Sverige är vida omtyckt av omvärlden. En känsla och tanke vi aldrig ska släppa utan vårda och beskydda.

 

Mötet är över -och  jag tar mig tillbaka till Milano och äter lunch vid Domen/Kyrkan i centrum på ett turisthak. Jag andas atmosfär, äter Carbonara, tar en liten (piccolo) öl, och en Espresso. Solen lyser plötsligt upp efter en mulen förmiddag, och det känns så underbart härligt - där och då. Milano, ett nav av industri och mode i Europa.

 

 

 

Jag tar mig till flyget - Linate - platsen för SAS största tragedi någonsin. Italiens Bromma. Jag shoppar en scarf från Armani och en slips från Hugo - bara för att jag vill och för att känna mig italiensk. Jag hittar även världens snyggaste skor till min fru, men inser att jag redan köpt henne 3 par ungefär likadana sista tiden, så jag står över denna transaktionen denna eftermiddagen. Jag anländer tidigt till flyget och hinner processa mail under ca två timmar innan vi så lyfter mot Rom med AlItalia. En väldigt behaglig affärsflygning utan gamlingar, turister, och barnfamiljer. Likt zoombies sitter alla ombord med Bose-Hörlurar och stirrar blint framåt i någon halvsovande stil.

 

Väl i Rom så får jag en känsla, som jag erkänner idag ,att jag känner för första gången någonsin. En känsla av att jag har saknat mitt hem. Jag kommer hem till min bostad i Rom. Det är varmt. Skönt. Mitt affärshem. Jag lyckas på nästan perfekt italienska förklara var jag bor för taxichauffören som ger mig en komplimang - Bravo - och jag inser att mitt liv, just nu, är underbart. Jag älskar Italien. Världens mest underbara land. Kultur. Historia. Värme. Mat. Allt jag behöver.

 

 

 

Färden går hemåt, och min chaufför, trots till de övre åren kommen, har Radio CrikCrok på radion (ladda hem appen). Bra EuroDisco musik och jag kommer i stämning. Han kör sin Fiat helt briljant genom vägnätet och han levererar så mig, mitt bagage, och mitt goda humör både snabbt och säkert hem.

 

När jag går mot min port några hundra meter bort och känner värmen, fukten, ljudet från fåglarna och atmosfären så känner jag mig hemma. Det är en underbar kväll och jag anländer hem som planerat, ca 10 minuter innan mina två telefonkonferenser börjar, som snabbt avklaras, innan kvällen så tar sin början.

 

Det första jag gör, alltid, när tid så medges, är att höra mig till min kärlek. Min Linda. Världens bästa. Sålunda även föremål för dagens bilder. Idag är saknaden extra stor - inget konstigt - sådant inträffar. Lyckligtvis ses vi redan på söndag i London.

 

En vardag. En dag. Svårare är det inte.