EN FÖNSTERTITTARE, EN KONKURSAD DRÖM, OCH EN BELGRADARE.


UNE HISTORIE EN TROIS PARTIES.
 
 

Del 1 av 3

 

Hon sitter ner på en skrivbordstol iförd en vit och blårandig enklare klänning. Ett typiskt stilrent Ellos köp - fast i Sydney då. Hon verkar trött, inget går fort och de enklaste momenten verkar ibland ta allför lång tid. Jag får för mig att hon äter rostat bröd, men jag är inte säker, det kan vara något annat. Hennes lägenhet verkar enkel men ligger centralt. Taket är så där nymålat vitt och de starka lamporna i taket lyser upp hela lägenheten som om det vore en tandläkarstol hon satt i. Hon vänder sig om, och tittar utåt, jag duckar lite mellan gardinerna, tänker om hon la märke till att jag glor på henne? Vem vill vara en fönster-tittare?

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

Det är morgon, klockan är någon timme efter soluppgång och jag är ovanligt pigg. Jag har särat på mina ovanligt effektiva mörkläggningsgardiner på hotellrummet och bara ett tiotal meter från mitt hotell ligger ett bostadskomplex som erbjuder en ordentlig insyn - en sådan insyn en mäklare aldrig skulle berätta om. Detta är varken "charmigt" eller "ogenerat".

Hennes bostadsvåning är ungefär en halv våning ovanför min, och till skillnad från min halvslutna gardin är hennes ridå vidöppen och hon gör sig redo för den stundande dagen. Jag skäms när jag står och glor lite på henne, men samtidigt känns det oskyldigt. Under mina 5 minuter stirrandes på henne ser jag aldrig hennes ansikte, hon vet inte vem jag är - och vi kommer sannolikt aldrig att träffas. Tur är väl det. Vad skulle jag säga?

Jag funderar på hur hon mår denna regniga morgon i New-South-Wales och hur hennes liv ser ut. Hon verkar bo själv där hemma minsann, och idag går det inte fort till jobbet för henne. Hon petar sig i näsan, kliar sig i örat, och böjer sig väldigt ansträngt framåt för att ta på sig skorna och göra sig redo för den kommande arbetsdagen. Hon ser mig väl inte? Jag tar ett steg tillbaka och tänker - att så här får jag inte göra - GLO- men samtidigt är det lite spännande och iaktaga någon annan från distans- lite som när jag tittade på tv-serien "V" på 80 talet genom att använda en kikare och kolla på grannens tv-apparat där hemma i pojkrummet i Smedby utanför Kalmar.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 

 

Hon börjar fila naglarna, tror jag, och mitt tålamod tar slut - här händer inget tänker jag, samtidigt som jag funderar på vad som skulle hända? Jag har själv bott i en lägenhet en gång med en insyn som gör att beskådaren ser rakt in i min själ, och det var ingen trevlig upplevelse, så jag stänger mina gardiner och gör mig redo för dagens sysslor. Vem hon är, och vad hon tänker kommer jag aldrig få reda på - men så är det ju med den större delen av befolkningen i denna värld, varpå min morgon fortsätter som inget hänt, förutom att jag känner mig skyldig till ett brott genom att bara använda mina ögon och inte blunda.

 


 

Del 2 av 3.


 

Det var längesedan jag var så jetlaggad som när jag kom fram till Sydney. Likt vanligt dyker känslan upp först dygnet efter att jag har landat, som ett boxningsslag av Muhammad Ali. När jag vaknade på morgonen så fanns det ingen energi kvar, lite som ett timglas där all sand runnit ner och den övre behållaren är helt tom utan något innehåll. Reserven var tom. Lusten var borta. Inte ett sandkorn var.

 

Foto: Cristian Brolin, Vindro AB 
 

Under natten hade jag drömt hårt. En sådan dröm som känns helt verklig och all energi går åt till att föra sig framåt i drömmen som om den vore verklig. På något sätt handlar det inte så mycket om målet i drömmen, utan resan dit och var man är på väg. Ibland går mina drömmar i "teknisk konkurs"  har jag kommit på. Det är som om drömmen är en berg-och-dalbana där man i högfart tar sig framåt och lever i nuet. Men plötsligt så börjar det bara snurra runt runt och man kommer inte framåt eller vidare. Det går fortare och fortare och tillslut vaknar jag. Vilsen. Något borde ha hänt - något borde föra mig vidare?

Det händer inte ofta, men när det händer vill jag alltid bara somna om. Mitt hopp står till att hjärnan åter skall ta mig tillbaka till den där platsen, och få mig ur loopen och föra mig tillbaka till drömmens mål. Så även denna morgonen. Med hjälp av telefonen ställer jag in morgonmötet, och försvinner in i dimman igen, och när jag vaknar upp så är jag hur pigg som helst - resan är över, och jag är säker i hamn igen. Drömmar kan vara fantastiska ibland.

 


Del 3 av 3.


 

Det är dags att lämna Sydney och portiern ropar på en taxi som stannar invid entrédörren till hotellet. Ur kliver en gigantisk man som påminner om honom i Millenium-serien - det stora vita monstret som får att göra med Lisbeth Salanders nyfunna spikpistol när uppgörelsen så slutligen kommer. Ronald Niedermann.

När hans nävar tar tag i mina väskor tror jag att handtagen skall gå sönder i tusen bitar, men likt alla Björnar är han mjuk när allt kommer omkring och väskorna hamnar tryggt i bagaget på hans bil.

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

När han kör mig mot flygplatsen börjar han småprata lite på perfekt Australiensiska. "Mate" liksom. Hans storlek måste vara ett beskymmer för honom, tänker jag, när han lutar sig snett framåt hela resan eftersom han inte kan sitta rakt i vår lilla Toyota. Likt en frisör pratar vi så väder och vind och annat kallprat tills han nämner att han är från Belgrad i Serbien, varpå jag säger att jag varit där många gånger. Ett perfekt ställe att äta blått kött, få en daglig portion av umgängesrök, och se raserade hus efter kriget.

Samtalet skiftar karaktär väldigt fort. Från "två främlingar" går vi till "två-europeiska bröder" som känner till krig, folkvandring, Tomahawk, och hur man röker i offentliga utrymmen i Europas mest splittrade och föredetta kulturella land. Han berättar att om vi aldrig pratat med varandra hade han trott att jag var från USA och jag hade trott att han var från New-South-Wales, men genom vårt samtal är det nu vederlagt att vi är stolta Europeiska bröder.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

Vi smårpratar hela resan till flygplatsen, om Zlatan som gemensam hjälte, om krig och elände, och om hur tråkigt Sydney har blivit på senare år när man blivit politiskt korrekt och tagit bort både cigaretter och spritkonsumtion från stadskärnan. En döende metropol stad enligt honom - och han trivs inte så bra längre.

Jag ställer frågan hur han mår - där i sin taxi - i sin vardag. Han svarar inte - men blir tyst ett tag och spänner blicken framåt. Vi kommer fram till flygplatsen kort därefter och han hjälper mig av med mina tillhörigheter från bagageutrymmet och klappar mig lätt men besämt på axeln med sina stora bamsehänder.

Han ser mig i ögonen - och tar tag i båda mina händer, likt en religiös.


"My fellow Swede:

We have a beautiful life. Full of joy and sorrow. You have yours. I have mine.

But all that matters to me, is that we had an honest conversation here today.

We spoke like we were brothers - and to me - that is everything I ask from a fellow man."


 

När jag går in i terminalen i Changi funderar jag på kvinnan i fönstret, min konkursade dröm, och min Serbiska taxi-chaufför. Vem kunde ana att detta skulle bli dagens tanke i livet - visst är det underbart!

Jag funderar även på det här med kroppberöring mellan människor man inte känner personligen - ena sekunden är det lika "snuskigt" som när jag glor in hos en främmande människa i huset mitt emot, och nästa sekund är det ett underbart sätt att visa en mänsklig kärlek. Skillnaderna ligger enkom i hur man väljer att tolka det.

 

 
Med Världen Som Arbetsfält,
 
 
CB
  

 
2016 so far (duplicates removed):
 
Rome | Copenhagen | Hanoi | Beijing | Växjö | Vatican City | London | Berlin | Philadelphia | Atlantic City | Cleveland |  Uncasville  | New York City | Malta | Stockholm | Visby | Tivoli | Milan | Roskilde | Ninh Binh | Skara | Öland | Hamar | Montreal | Moncton | Marbella | Gibraltar | Florence | Warsawa | Toronto | Tel Aviv |  Reno | San Francisco | Baden-Baden | Hamburg | Lake Como | Boston | Providence | Zell Am See | Singapore | Sydney
 
 
Belgrad Dröm Konkurs
0 kommentarer