MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Jag sitter på en liten finkrog i Providence, Rhode Island, USA och klockan är bara sen eftermiddag. Jag råkade gå förbi lokalen, där i ivern att få lite nyttig motion efter att ha flugit över Atlanten ytterligare en gång detta året. Denna gången gick flygresan via världens kanske mest naturrika ö - Island. En pärla som alla bör utforska inom sin livstid för att prova Brennivin eller kanske den lokala ölen Gull, titta på det underbara landskapet som nästan ser utomjordiskt ut, men kanske framför allt - möta våra Nordiska grannar och tillika bröder och systrar.

När jag gick förbi krogen, som jag passerat många gånger vid tidigare besök, så kände jag det där suget efter en kall öl och baren såg väldigt inbjudande ut där genom det nyputsade fönstret, till skillnad från den baren på Island och Keflavik som var stängd (!). Keflavik - kanske världens ***sämsta*** flygplats, men samtidigt världens mest naturliga flyghub baserat på sin geografiska position.

När jag dricker min iskalla humledryck och åtnjuter gratis wifi så kommer han in - den socialt missanpassade - och slår sig ner i baren på barstolen bredvid mig. Det tar inte lång tid innan han ensam uppehåller tre gäster, och tre bartenders, med sina historier som han enbart skrattar åt själv, och hans prat, som även om det sker i normal samtalston, tar över hela etablisemanget. Det handlar om död, om skola, om hur hans kompisar behöver hjälp, om hur han ser på omvärlden, men framför allt, när han sitter där bredvid mig och pratar med allt och alla, så handlar det nog egentligen om hans ensamhet.

Han pratar alltid om sig själv, och sina upplevelser, och när den andra parten i konversationen så äntligen får en syl i vädret, fast de helst bara vill därifrån och ögonen avslöjar hur obekväma de är, då tänker han redan på vad han skall säga härnäst, utan att egentligen lyssna på vad motparten säger. Han är som en politiker av klassiskt svenskt snitt - eller besserwissern i fika soffan hemma i Sverige.

Jag sitter där, bredvid honom, men i tryggt skydd av hans högra skuldra då han har huvudet vänt åt andra hållet, och iaktar hur hans närvaro förändrar stämningen på puben. När han kom in var baren full, och för varje minut går nu människor ut. Han beställde en kall öl, och efter ca 90 minuter är den fortfarande bara halvdrucken - hans mål hit var synnerligen inte samma som mitt - en kall öl efter en lång promenad, utan hans mål var att söka social närvaro.

Bredvid honom, på andra sidan, sitter en tyska som får ta sin beskärda del av hans samtalsiver. När hon avslöjar att hon är tyska (vilket en Europe ser direkt) så säger han att han minsann varit i Sverige flera gånger - sist var han i Geneve. Skillnaden mellan Sweden och Switzerland är för honom helt obekant, och ju mer han pratar, ju mer inser jag att han aldrig varit i Geneve heller, för där ser man nämligen inte isbjörnar på gatan vid Rolexaffären.

Samtalet spårar mer och mer ur, och jag funderar på om jag skall säga något, eller fortsätta att vara flugan, där på väggen, som iaktar allt som händer. Min andra öl börjar närma sig slutet, och jag får lite beslutsångest. Ska jag gå? Ska jag erbjuda tyskan att ta ett glas någon annanstans så hon kommmer ifrån den här muppen? Eller ska jag kanske låta henne gå hemåt, medan jag tar lite pina från denna talföra muppen i 30 minuter?

Någon form av beslutsångest dyker inpå mig och jag blir rådlös när jag ställer mig upp bakom min barstol och tar den sista klunken av den kylande och gudomliga drycken. Min vän sitter där bredvid i jeanskjorts, vita tubsockar, slitna gympaskor, och någon jeansskjorta som inte inhandlats efter år 2000. Hans Heineken är snart slut, och han har lagt 25 cent i dricks - som ett tack för att han på egen hand säkert tömt restaurangen på 20 personer med sitt tjat, snack, och på något sätt hövliga men osociala beteende.

När jag står där och funderar på vad jag skall göra, ställer han sig plötsligt upp och vänder sig till mig.

"I am sorry Sir that we did not have the time to talk, but I have to go." Innan jag förstår vad som hänt är han utanför dörren och borta. Han hoppar på en buss vid busstationen som syns genom fönstret från baren och bussen kör snart iväg.

Tyskan tittar på mig, och jag tittar på henne och fälle ett vänligt "Guten Abend" när jag så avlägsnar mig ut genom dörren. Besviket avrundar så även hon kvällen - en kväll som inte blev som någon tänkt sig bland gästerna eller personalen, och när jag så går de sista kvartern hem så inser jag vilken makt denna människa hade när han försvann på bussen, utan att ens veta om det. Han påverkade 20-25 personers kvällsplaner denna kväll, och tänk om han bara kunde använda den energin på rätt sätt - hur bra det skulle bli - eller så tänker jag - det kanske var precis det han gjorde?

Klockan är snart 21 lokal tid, och jag har laddat upp med Nachos och en Coors Light. Nu väntar en debatt mellan USAs presidentkandidater. Båda pajasar på sitt sätt - men så ser jag en bild Stefan Löfven och inser att Sverige, trots allt, inte är så mycket bättre. Vår demokrati är i fritt fall - och vi ser på utan att göra något - precis som jag gjorde där på baren. Cirkeln är slut - och mer avancerat än så är det inte.

Det är enklare att peka finger på andras tillkortakommanden än att göra världen bättre själv.