NÄR MAN BLIR BLÅST I BUTIKEN!

En bekant till mig lät meddela att Suuntos GPS-klockor är lite snyggare än de andra - så när jag under söndagen besökte världens bästa sportcenter - Decathlon - stod jag i hyllan och likt "Lill-Ove" i familjen kollar på legolådor och bedömmer, håller, och nästan kramar om dem, så gjorde jag samma sak när GPS-klockorna var uppradade på bordet. Där fanns Polar. Garmin. TomTom. Något fejkmärke. Och så en snygg Suunto förstås. Svart. Den upplyste mannens val - som Solsidan-karaktären hade sagt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Min bekanta, med rätt hårfall, har en stil som man inte kan vifta bort och ifrågasätta hur som helst - så jag tänkte i vanligt manér att jag kopplar av och tar det han rekommenderade - så slipper jag engagera mig i dessa matriser av jämförelser som kan förstöra vilken dag som helst. Jämförelser som för vissa är en religion lika allvarlig och seriös som de mest klassiskt ortodoxa. Råd & Rön stuket är dock inte min grej.

Den italienska expedit-donnan, som jag tar till hjälp, tittar snabbt igenom den låsta varuhyllan där produkterna förvaras för att beslutsamt indikera "finito" statusen - några fler av den modellen jag ville köpa fanns minsann inte. Jag knyter näven i fickan, och tänker negativa tankar om att det säkert aldrig ens funnits någon till salu - likt en julklappsrea på Elgiganten. Det är fejk, på låtsas, och här säljer man bara det man har högst marginal på, och gärna sådant som är lite utgånget. För det är snuskigt billigt på Decathlon. Fleecetröja för 2 euro, solglasögon för 3 euro, och en Nike Piké för 4 euro. Det är priser som skulle få vilken Stadiumbutik som helst att gå i konkurs.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

När jag står där så tar jag mod till mig - och omgrupperar. Bredvid den klockan jag har blivit rekommenderad att köpa finns en Garmin Fenix3. Den ser ganska fet ut - minst värdig en Navy Seal tänker jag, och så hämtar jag samma expedit igen, och denna gången slår jag till - nu blir det affär. Dessutom, i sann kvinnlig shoppingstil, är det rabatt på denna modellen - 25%. Vem kan klaga på det? Att den kostar 100 Euro mer än den jag ville ha från början lägger jag ingen större vikt vid - utan istället fokuserar jag på de 25% mindre jag betalar. Relativt alltså.  Ett fynd.

Drygt tre-kvart senare har jag lyckats ta mig hem runt GRA motorvägen i Rom, och planat ut på Via Aurelia, säkerligen Roms äldsta väg, som leder mig sista biten hem. Jag öppnar påsen och där ligger så min låda av nöje - en sällskapskamrat när jag nu skall börja springa - om någon dag - för någon dag - tänker jag lite negativt.

En bra och hittills avkopplad dag går nu snabbt utför likt en pulkabacke.

När jag öppnar paketet finns det en brittisk och en eu-standard el-kontakt, en usb-sladd, en manual, någon pulsmätare till bröstet, men någon klocka - det finns det minsann inte. Jag ser framför mig hur expediten faktiskt plockade det sista lådan, i en lång rad av likadana klocklådor, som stod där i den låsta produkthyllan - och jag börjar ana oråd.

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Klockan är 18 och jag inser snabbt att om jag inte löser detta idag, lär det aldrig bli löst. Jag måste hitta samma person igen för att reda ut vad som har hänt - och inom några minuter så jobbar återigen BMW-spisen runt ringleden i GRA ringleden i Rom, på väg tillbaks till Decathlon.

Jag är förbannad.

Försöker hon blåsa "turisten" tänker jag? Hon har säkert tagit klockan själv när jag inte såg på och ska ge den i present till sin kille. Eller nästan ännu värre, det blev bara fel någonstans men de kommer vägra att erkänna det och skicka mig mellan alla möjliga italienska expediter i butiken - alla lika dåliga på engelska. Kanske kommer de be mig att fylla i italienska formulär till förbannelse. För ett kort ögonblick hatar jag dem alla på Decathlon. De lurade mig. De kommer inte hjälpa mig. Och klockan jag ville ha - den fanns inte ens. Fy fan.

Jag har blivit blåst. Det är bara leva med det helt enkelt.

 

 Foto: Cristian Brolin, Vindro AB
 

När jag parkerar vid affären har min ilska vänt sig mot mig själv. Varför tittade jag inte i lådan innan jag gick ifrån affären så att klockan faktiskt fanns där i? Jag såg ju hur hon tog paketet längst in i hyllan - varför fattade jag inte några misstankar redan då - vilken normal människa tar sista paketet istället för första? Det är ju som att ta den understa tallriken i kökshyllan när man skall äta. Vilken normal människa gör det?

Med bestämda steg vandrar jag in i butiken igen. I min medhavda Decathlon påse ligger alla delar från mitt tidigare köpta paket löst, och boxen är söndersliten i stycken. Jag hoppas hon är kvar på samma plats som tidigare - då ska jag haffa henne minsann - så många engelsktalande personer har inte varit här idag - hon lär minnas mig - tänker jag.

När jag kommer in så lyser hon självklart med sin frånvaro. Hon har säkert redan stuckit hem - tänker jag. Jag går fram till expediten som står i hennes ställe - säger "problem" och slänger upp påse och kvitto. "Do you speak English?" frågar jag - antagligen med en något bestämd och lätt förbannad röst. "English?".

 

  Foto: Cristian Brolin, Vindro AB

 

Det var en dum fråga givetvis - för jag tror aldrig jag har fått svaret "Si" eller "Yes" på den frågan i Italien - och inte denna gången heller givetvis. Jag pekar på bordet med alla GPS-klockor runt hörnet och sedan ner i min påse och säger "No Clock - This is probably the demo box" och pekar på "klockan" som borde varit i mitt paket, som istället säkerligen är den som finns uppe på bordet av klockutbudet där borta på bordet.

Ett avgörande ögonblick har kommit, och det råder nu tystnad mellan mig och damen i kassan. Hon verkar ha fattat mitt problem och jag har egentligen inte så mycket mer att säga. Tystnaden fortsätter medan hon tittar på kvitto, på påse, på bordet med klockan, och på mig.  Min egna puls når något form av max. Ett tak en gps-klocka med pulsmätare säkert hade registrerat och börjat larma om. Om jag hade haft en givetvis. Men en pulsmätare utan tillhörande gps-klocka är ju som Art Garfunkel utan Paul Simon - helt värdelöst.

"Un momento" säger hon så plötsligt, och försvinner iväg tillsammans med lite av boxen från min påse. Hon blir borta ett par minuter, men så kommer hon tillbaka med expediten jag mött för bara någon timma sedan som genast känner igen mig.

"Sorry Sorry" säger hon övertydligt och bekymrat. "This is my fault, it even says demo-box on the box". Hon pekar på den handskrivna bokstaven "D" bredvid streckkoden på den gamla, och av mig, sönderslitna boxen.

Bara någon minut senare kör jag därifrån, med ett nytt paket innehållande även klocka och en ärlig ursäkt, och jag inser att alla mina aggressioner, min ilska, och mitt raserade humör enbart berodde på mina egna slutsatser, fördomar och svagheter. Allt löste sig, och alla var vänliga under hela processen. Alla gör misstag, och så även denna tjejen.

Mitt hopp om omvärlden blev lite starkare, men jag måste uppenbarligen arbeta mer med mig själv.

För det är väl i andras "svagheter" - man oftast blir påmind om sina egna.

 

Med världen som arbetsfält,

 
 
 
  
CB
Decathlon GPS Italien Klocka
0 kommentarer