MED VÄRLDEN SOM ARBETSFÄLT

Förra året tog jag (1) foto av mig själv per dag och la upp på Instagram. Det började, som så ofta, som en löjlig grej, men kom sedan att bli ganska roligt och det bildar lite av en bild-dag-bok. Det är fantastiskt vad mycket man kan komma ihåg från enskilda dagar bara genom att se ett foto. Här kommer så förra årets samling tillsammans med fem minnesvärda händelser, blandat med årets bilder.

 

 

Efter två dagar i djungelregn och en luftfuktighet som får en bastu att framstå som torr - så var det dags att lämna den avlägsna bergsbyn utanför Hanoi när regnet äntligen bedarrat. Efter en lång promenad och senare motorcykelfärd (det saknas vägar) så kom vi tillslut fram till bilen som stod inparkerad i ett svinhus. Det såg ut att vara en riktig "Bush-4WD bil", men den tunga Toyotan var blott bakhjulsdriven och mönstren i däcken var helt klart anpassade för stadslivet. Av det ståtliga framträdandet fanns det helt enkelt inte så mycket substans eller stolthet i denna japanska budget-bilen. 

 

 

 

Av den torra nedförsbacke vi anlänt ifrån några dagar tidigare, återstod nu bara en lerpöl av en tillsynes milsvidd uppförsbacke av regnvatten, sörja, och tidigare bevis av hjulspår och därtill misslyckade försök att ta sig uppför och tillbaka mot civilisationen. Vår förare tog efter mycket planering sats, och det vore nog en överdrift att säga att ekipaget tog sig mer än 1/4 del upp för vägen, trots ivrigt påhejad av bybefolkningen som anslutit för att se skådespelet av en högt varvande och slirande Toyota.

 

 

 

 

Efter någon timme gav vi så upp, åkte tillbaka till bergsbyn, och guiden sa "imorgon eftermiddag, precis innan solen går ner, då provar vi igen". Därmed var jag fast ytterligare drygt 1½ dygn uppe i bergen, och bara solen skulle kunna läka vägen i den grad som behövdes för att öppna banan tillbaka till civilisationen. Det var en högst egendomlig och obekväm känsla att bli fångad ute i djungeln - långt från internet, visa-kortet och en ordentlig dusch. Det blev en känsla av total maktlöshet inför moder natur och vad som, faktiskt, mentalt kom att bli ett jobbigt dygn och en ängslan att missa flyget hem.

 

 

 

 

Efter avslutad fotoresa i Vietnam så hade jag en mellanlandning i Singapore på vägen hem. Efter det, mer än, spartanska boendet i djungeln, och senare även i Hanoi för 80 kr natten, så kom ett enormt sug att använda lite likvida medel på en natt på ett av världens mest spektakulära hotell - the Marina Bay Sands i Singapore. Här fanns en riktig dusch - med ångande varmt vatten - och när jag stod och duschade så blev jag kvar så länge att fuktsensorn i rummet slutligen larmade en vakt, som knackade på dörren,och undrade om något vattenrör spruckit. Att få bli ren igen, men framför allt känna sig ren, var en känsla som var underbar.

 

 

 

Hotellets extraordinära pool på taket - The Infinity Pool - blev sedan föremål för aftonens besök och här fick jag fortsätta att vara i vattnet i många timmar till, och njuta av en utsikt som är svårslagen samtidigt som italiensk Prosecco inmundigades. Det var en sådan där dag där batteriet gick från att vara stendött till överladdat på bara några timmar, och det kom att bli en kväll att minnas där uppe på 57e våningen. Samtidigt kändes det lite ensamt - som det så ofta gör när livet är som sämst eller bäst. Det är de stundarna man alltid vill dela med någon.

 

 

 

 

 

Det är sällan jag får alltför mycket tid över när jag är iväg på uppdrag. Dagarna går ofta i ett, och är väl planerade, och skulle jag få tid över så märks snart jetlaggen och jag går helst och lägger mig. På Nya Zealand gick mitt uppdrag lite fortare än beräknat, och efter ett samtal till resebyrån visade det sig att Singapore Airlines faktiskt inte flög hem mot Europa just denna dagen, varpå jag fick ett dygn ledigt i väntan på avfärd.

 

 

 

När jag gick längs vattenlinjen i Auckland och tittade på vad som erbjöds i form av barer, vattenutflykter, och övriga turistbegivenheter så hittade jag möjligheten att segla match-race med en 12a i klassisk Stig Helmer stil. Jag anmälde mig kvickt och tänkte att det skulle bli en fantastisk upplevelse, men besviken mottog jag samtalet bara en kort stund senare, att race't ställdes in pga för få anmälningar - det var inte riktigt säsong. Av en slump råkade jag se en liten sådan där ihopvikt turistbroschyr om en fotograferingsresa vilket kom att bli reserv-alternativet.

 

 

 

Och vilket alternativ det blev. Efter en hel del sevärdigheter så tar den numera bofasta tyska guiden mig till stranden - och det kom att bli, en för mig, religiös solnedgång. Det fanns ingen hejd på hur vackert det var vid Bethells Beach - och hit skall jag tillbaka en dag till i mitt liv - den svarta sanden, bergen, havet, allt blev på något sätt en enighet som bara kan kallas oändlig jordlig kärlek.

 

Bilandes mot Sverige efter förra sommaren i Italien så stannade vi till i Österrike. En gammal kollega hade några månader tidigare visat upp en bild där han stod så ståtligt i en ram, med bergen bakom sig, och jag fick för mig att den platsen måste vara speciell. Med hjälp av Google Maps så tog Jeepen familjen till Bad Hofgastein i Österrike och efter att ha njutit av en Wienerschnitzel vid bergets fot, så började så resan uppför, först med någon typ av spårbunden maskin, och sedan med gondol-liftar.

 

 

Det var en fin dag, och solen lyste så där ansiktsrött varmt, och där uppe på höjden fanns perfekta tussmoln som gjorde att jag lättare fick perspektiv kring avstånd mellan bergstopparna i Alperna. Här uppe på berget togs så första semester-ölen med en milsvidd utsikt och en familj som sällan varit så lyckliga. Det sprangs, det skrattades, och det var upptäcksfärd. Miljön erbjuder verkligen allt man behöver i form av frisk luft, sinnesfrid, och ett innerligt lugn, befriad från stadsliv, buller och stress.

 

 

 

 

2016 fick jag möjligheten att se "The Boss" två gånger live - det senare tillfället var en perfekt sommarkväll i Rom, utomhus på Circus Maximus mitt inne i den Eviga staden - men det starka minnet kommer ändå från första besöket tidigare under året. Jag befann mig i Philadelphia på arbete, och hade en dag ledigt innan jag skulle befinna mig uppe i Connecticut.

 

 

Av en slump såg jag att Bruce spelade i Cleveland/Ohio senare på kvällen, och den elektroniska kartan visade att hyrbilen på sju timmar skulle lyckas ta mig dit - om jag åkte direkt - och då med 30 minuter tillgodo att parkera och hitta till Quicken Loans Arena - en lokal där vinnaren i NBA-basket 2016 har sin hemmaarena - Cleveland Cavaliers.

 

 

 

 

Resan gick fortare än vad jag tänkt mig - och plötsligt satt jag där - bara ett stenkast från Bruce på en helt fantastisk plats och återigen hade min spontanitet och "just-do-it" mentalitet gjort att jag hamnat precis där jag ville vara för stunden. Det var en fantastisk konsert och känsla - och timmarna gick otroligt fort medan jag och publiken i princip alltid lät stolarna vara obesuttna och istället lät det helt perfekta ljudet i arenan hänföra, konsumera och totalt äga oss.

 

 

Dagen efter återstod så ytterliggare nio timmar bil genom Pennsylvania upp till Mohegan Sun Casino i Connecticuit för nästa uppdrag - och även om jag då kände mig väldigt trött så var det värt varenda timma spenderad i bilen. Att göra sådana här "galna upptåg" är något jag verkligen brinner för, och för mig, är detta verkligen "Carpe Diem". Ta vara på ögonblicket, och lev livet fullt ut.

 

 

 

Tack för alla vänliga kommentarer kring mina betraktelser; nedan är mina personliga tre favoriter från förra året:

 

Väl mött 2017.